Jämtlandsfjället, jag måste börja med att be om ursäkt.
Du är ett förbaskat fint ställe. Här står du i all din prakt med dina toppar, lämlar, renar, bäckar, fjällrävar, raststugor, spänger och hjortron och lockar folks från hela världen och så åker jag upp, hälsar på en dag och vänder hem redan samma dag. Hem – till platta, sommarsvettiga, avgasiga Västerås.
Jag förstår att beteendet kan te sig som respektlöst. Jag missunnar dig inte ditt hånleende.
Dumma nollåtta, tänker du jämtlandsfjället. Dåligt kittad i bomullsbyxor dyker du upp här, tror att du ba får allt serverat och retirerar när det passar dig! Nädu. Blir inga mjuka små lämlar för dig. Renarna kan du fetglömma, topparna döljer jag i dimman, hjortronen är det för tidigt för ändå och du får inte. se. en. endaste. fjällräv. inte ens en rabiessmittad, sommargles rävskalle under hela din vistelse!
Men du förstår fjället, tanken var inte att behandla dig som ett förströelsetinderdejt. Inte för att dejta någonsin varit min grej, men du fattar jämförelsen.
Vi hade förberett oss, och vi hade peppat. Vi visste att det skulle vara tufft med tanke på prognosen – herregud det finns nog ingen större myt än den om den lyckliga “avskalade” turisten som klarar sig på luft och vatten only när det är kyligt och blött, liksom. Påstår man att man gör det så har man antingen haft den största turen i genlotteriet och blir aldrig hungrig, trött eller sjuk eller är så bekväm med sin utrustning att man har förträngt dess betydelse.
Fjället är en materialsport.
Vi skulle ta oss an Jämtlandstriangeln – i små, korta, gravidvänliga etapper.
Så vi hade packat allt rätt, massa varma kläder. Förutom byxorna. Jag hittade inga regnbyxor i storlek gravid för någon rimlig peng. Men annars – bra grejer. Tåliga grejer. Köpta, lånade.
Men jag hade mått dåligt. Jättedåligt. Sämre än på många år. Jag grät varje dag, och varje natt. Anledningarna är många. Gissa inte, bara acceptera. Men hormonerna spelade nog också in. Sov lite, åt för lite och för taskigt. Det där med att inte kunna trycka i sig mycket mat – det ryms inte! – är nog en av de få grejerna jag ogillar med att vara gravid.
Flyktdjuret ville bort. Fort! Jag hade gått och väntat på resan länge. Vi packade. Och flyttade det sista. Mellan Jonas lägenhet och min, vår gemensamma.
Jag trodde förstås inte att fjället skulle förlösa mig och befria mig. Också en jäkla myt, att lite fina vyer och en dos frisk luft är något slags räddning. Möjligen om ens sjukdom är lätt lugnsot eller överdriven mobilanvändning eller är trött på stadens brus, typ.
Kära fjället, ditt väder sög den här gången. Till och med riksbladet Expressen hade en notis om det.
Hade jag inte varit gravid och kunnat bära mycket och stå ut med att få UVI, förkylning eller annat mysigt jag alltid får när jag friluftar i kyla, hade jag varit utvilad och fri från plågoandarna i mitt huvud – lycka till att sova i en proppfull kupévagn när vartenda litet ljud är som en vass hammare som skär i ens hjärna och sätter igång märkliga tankar! – hade jag haft ett regntätt ställ, hade inte gravidhormonerna fått för sig att leka järnet med mitt sinne precis just nu… ja, hade förutsättningarna varit annorlunda så hade kanske även ditt hemska väder kunnat duga åt oss.
Tyvärt skulle inte vädret bli bättre än på några dagar. Det enda stället som var torrt var fjällstationen men där kunde jag inte heller sova pga. allt folk och alla intryck. Hur länge hade jag varit vaken?
Ändå gick vi ut, med ompackade ryggor och någorlunda peppt humör, ändå ville vi ge dig en chans. En blött, blåsigt, närmare nollan kall tur blev det, med oron över bäbisen som det enda som överträffade blåsten med sin styrka. Och benen. Så starka, men stelare för varje blöt pust.
Låter det dramatiskt? Kanske var det inte så dramatiskt egentligen. Men sömnlösheten och oron, både den psykiska och den kemiska, gör vidriga saker med en människa.
Jag ville inte ha det så. Fram till någon vecka sedan hade graviditeten varit den absolut lyckligaste – LYCKLIGASTE! ett ord jag aldrig skulle missbruka, för äkta lycka är ett sällsynt tillstånd – tiden i mitt liv. Jag är ingen planerare, jag vill inte sia om framtiden. Men jag kände att det inte fanns någon glädje för mig att hämta uppe i jämtlandsfjället just då.
Så vi tog nattåget hem samma kväll. Jag såg till att boka en privatkupé och jag sov. Säkert hela sex timmar! Och sedan sov vi hemma. Fler timmar. Med magen mjukt inbäddad i gosedjuren och lakanen.
Och sedan sov jag igen, och sedan kunde vi plötsligt skratta åt expeditionen som i stil med så många andra expeditioner både sket sig och bjöd på några lärdomar.
Som att det är värt att investera i fula billiga regnbrallor i storlek XXL, och inte leka någon himla friskus när man faktiskt inte har hälsan för det just för tillfället.
Men man vill ju så gärna upp till toppen och se solen gå upp eller hur kära fjället?
Vi ses en annan gång, det kommer nya fjällrävskullar.
Om jag blev förkyld förresten?
Du är också skyldig mig en ursäkt käraste fjället.
Puss.
Din Katja, Tällberg camping, varmt, skönt fredagen den 21 juli 2017