Hej folksis.
Som ni har märkt så går bloggen på lite av en sparlåga just nu. Det finns ingen dramatisk anledning bakom men detta händer vid ungefär samma tidpunkt varje år och oftast i samband med semestern. Även om Cykelkatten är en medvetet icke-kommersiell fritidssyssla och jag inte måste leverera någonting så går bloggen i cykler precis som mitt år i stort. Hösten och vintern är de stora välmående- och inspirationsårstiderna, våren överlever jag med hjälp av träningen och tävlandet, sommaren är en för jämnan brokig årstid med ömsom hög ömsom låg aktivitetsnivå.
Vi är fortfarande hemma i Västerås. Jag mår bra fysiskt men tyvärr mindre bra psykiskt. Är otroligt trött om dagarna för nätterna gråter jag igenom och funderar på flyktvägar. Jonas finns här vid min sida och hans kärlek återupplivar mig efter varje gång jag berövas rätten till mitt eget inre liv men jag är tröstlös i stunderna kvävnadsvågorna tumlar runt mig i sitt dunkel.
Allting är egentligen bra. Jag fixar även detta. Det är bara så att jag som så många gånger förr måste klura ut ett sätt att försöka gräva fram lyckan och makten över mitt inre liv igen. Nu är anledningen starkare än någonsin. Nu bor den i min mage, och jag ska göra allt för att den ska alltid, alltid vara och känna sig fri.
Nästa vecka tar vi oss an Jämtlandstriangeln. Det blir nog en bra aktivitet för våra sinnen. Puss och vi hörs snart igen, jag lovar en gladare ton då. Njut av sommaren nu käraste bloggvänner! Var fri.