Månad: maj 2017

Hej jag är trött och gnällig och gör bäst i att hålla tyst och ta en lång promenad men eftersom ni är så gulliga så får ni tre rätt intressanta länkar här istället. Länkar om herrarnas Grand Tour Giro’d Italia som precis vunnits av en glad holländare med dålig kista och stenhårda ben. Loppet som jag vet många inte kan få nog av – som efter en härlig film.

Voilà här är de:

Kort från Rouleur

länk ett. En Rouleur-artikel om 1949-Girots härlige looser Luigi Malabrocca, snubben som hellre gömde sig i en vattentank eller bakom disken på en espressobar än ansträngde sig

Kort härifrån

länk två. En Forbes-intervju med Giros direktör Mauro Vegni (på ryska men ni får en googleöversatt länk) om hur det rosa kalaset faktiskt finansieras. Kan vara intressant – inte minst med tanke på att det skiljer sig från exempelvis Touren och ditt lokala motionslopp

Tom på Touren, kort härifrån

länk tre. Fem fakta om årets vinnare Tom Dumoulin – mer känd som Fjärilen från Maastricht (hehe)! Kanske inga revolutionerande grejer men lär känn din rosa vinnare, liksom.

Puss och vi hörs när jag är på bättre humör! (läs: sovit ut)

Helgens knän i “ärvebibsen”

Hej! Skriver i mobilen från det idag skakiga tågis till Stockholm, ni får därför ursäkta om det smyger in lite typos här och var.

Tänkte blogga min träningsstatus här. Som rubriken antyder så går min träning mer och mer åt gravidträningshållet. Övergången är förstås naturlig och inte överraskande på något sätt. Men skillnaden är påtaglig från den icke-gravida träningsrutinen.

I början av graviditeten fick jag en släng av mållöshetspanik, kommer ni ihåg? Jag satt och var livrädd att hamna i kravlöshetens fälla och till slut lägga ner träningen ty varför träna utan syfte och mål liksom?

Men graviditeten är klok den. Lika bra som hon är på att få en att se sakerna för vad de är, lika bra är hon på att vägleda ens kropp – även på träningsbanan.

Min träning just nu styrs visserligen inte av något tävlingsförberedande schema. Den styrs inte heller av lustan att komma före den och den i nästa race. Istället styrs träningen av tre klockrena målsättningar som har utkristalliserats helt på egen hand faktiskt:

ett. Målet att komma ut och njuta

två. Målet att underhålla kroppens rörlighet och styrka

tre. Målet att få cykla

Dessa tre mål är precis lagom för mig just nu. Tvåan är det fysiskt tuffaste målet eftersom jag blir tyngre, otympligare och flåsigare för var vecka. Jag får vara uppfinningsrik och anpassa rundorna, utrustningen, säkerhetstänket och nivån därefter vilket är rätt spännande i sig. Jag känner mig snyggare än någonsin. Men att behålla elegansen på cykel är en annan utmaning men det får bli ett annat inlägg 😉

Så – den senaste tiden har jag cyklat (snittar cirka 10-12 mil i veckan), simmat, gymmat lite och gått.

Jag må inte ha mycket core att ta i med, men helgens backkörning i dalaskogarna har visat att benen är starka.

Tack och lov verkar bäckensmärtorna komma och gå lite vilket gör att jag ändå kan gå ofta och en del.

I veckan ska jag ta itu med att anpassa mtb:n som jag lånat av Valle så jag kan börja cykla med den den dagen magen blir för stor för bockstyrecykeln. Men den dagen den sorgen!

Så, status gravidträning – den rullar på och det var faktiskt länge sen jag var så motiverad att röra på mig.

Det är min bäbis med förresten känner jag nu. Dags att lägga ner telefonen och lägga handen på magen istället. Blir inte klok på om det är en fossing eller en handis som jympar?

Säkert fossingen. Sådan mor sådant barn. Puss!

Min dag som började så fint – med en mysig tågresa och något av ett hyllningsinlägg till min gravida urstarka kropp – blev till skit :'(

Men inte är det edert fel mina kära läsare så vi kör en glad avslutning på dagen i alla fall. Tänker bjuda er på ett gäng tidigare inte publicerade bilder från ett gäng fina ögonblick. Voilà.

Är en osminkad superstar hemma i köket

Gosar med min Nadjas Noel som jag självklart älskar som vore han min egen unge

Stretchar ryggen inför bilfärden ner mot Jönköping och Rapha 12 Hills ihop med grymma cykelhjältarna

Upptäcker nya världar i gruv-Bergslagen ihop med lillebror och Jonas

Picknickar med en annan urstark och härlig figur min Frida! <3

Är Donald Trump 

Tröstar Hjärtis-kanin i snön

Googlar tågtider och ställen för äventyret för dagen en underbar höstmorgon

Gör mig redo för ett race

Dricker sommarbärs och konstaterar att jag är fast 4life med killen som tagit samtliga korten i detta inlägg.

Cykel, punk & kärlek och ha en underbar kväll folks!

Kort jag & Jonas

Som bekant är den bästa semestern den som inte bokas alltför långt i förväg, den som sker nånstans där det inte är platt, där det finns att se och lära sig, där det är vackert och där man inte måste fixa nånting annat än kanske skicka in lite olja mellan kedjelänkarna i cykeln samt bestämma sig för om man ska ta en frukostcroissant till eller två. Och där man är med de man tycker om förstås och det hade ju jag så klart denna helgen, hela två stycken varav en liten gullig en i magen. I veckan fick jag nog av Västerås och hemmalivet och sa till Jonas att nä nu far vi och han höll med. Här är vår minisemester torsdag till fredag i en geografisk lista. Varsågoda!

➳ I Tällberg bodde vi, nämligen på gamla posthotellet Gyllene Hornet. Enkelt, rent och svalt var det. Skönt med tanke på hettan ute.

➳ På vägen mellan Kullsbjörken och Norra Bertilsbo (nämligen Lindbergsvägen) dog jag vägkärlekdöden. Älskar vägar som först går upp, upp och sedan ner, ner. Långa stigningar. Långa utförskörningar. Och skog. Helt fantastiskt.

➳ I den med svenska mått mycket branta backen upp mot Vidablick gav min gravida cyklistkropp upp. Efter strax över 700 höjdmeter på typ fem mil kändes det inte särskilt beklagligt.

➳ På Fricks Konditori i Rättvik gick vi på bloggdejt med den grymma cyklistfamiljen Helena, Cecilia och Hasse – aka Helena Enqvist, Hasse Gustafsson och Cecilia Nordgren. Det var en cool känsla att äntligen träffa dem jag har följt så länge. Det blev många skratt och jag fick äntligen svaret på varför jag inte klarar av att bära cykelmössa under min S-Works Prevail-hjälm – Helena har nämligen samma problem, med mösskärmen som åker ner över ögonen.

➳ På Dalecarlia avnjöt vi en för liten, dock vegansk (är inte helvegan men köper alltid grönt ute för att främja valfriheten) portion mat till den bländande kvällssolen över Siljan. Okay jag fattar varför de kan ta så ohemult betalt.

➳ Uppe i Fyrklöverns Stugby hängde vi äntligen med min gamla goa vän Sari som jag inte träffat på hur länge som helst. Det är något med Saris sätt som gör att även efter en kort pratstund så känner man att allting blir bra och löser sig. Vi snackade allt från förlossningssmärta till motorcyklar. Gu vad jag uppskattar sånt nu. Graviditets- och barnrelaterade samtal med vettiga, jordnära kvinnor med humorn i behåll. Efteråt tog Sari sin fetpojke till Orsa medan vi fortsatte vidare mot Leksand.

➳ I Leksand var det så hemskt varmt att vi trodde att vi skulle gå åt men vi åt istället. Nämligen en grekisk sallad. Inomhus förstås. Pust.

➳ Vid flottbron (en av Sveriges två enda!) vid Gagnef Kyrkby avnjöt vi en paus, en varsin glass och dagens första fossingdopp nämligen i Dalälven.

➳ I Grängesberg köpte vi en varsin bulle och kaffe på Gulf och åkte sedan runt och tittade lite på det som återstår av det forna gruvsamhällets produktiva glans. Tyvärr hade gruvmuseet stängt men vi promenixade ändå runt i disponentområdet och planerade för framtida besök hit, till det lilla stora samhället i fantastiska Bergslagen. Grängesberg berörde mig djupt. Till skillnad från exempelvis Falun har inte samhället riktigt återhämtat sig från gruvnedläggningen, även om Spendrups finns kvar. Men naturen finns kvar och vem vet, någon gång blomstrar kanske orten igen.

➳ I Malingsbo var jag något utmattad av bilkörningströttman så där satt det fint med dagens andra och sista fossingdopp nämligen i den förnäma Campingtjärn (jepp, den heter så)

➳ Hemvägen toppades ändå av synen på två magnifika älgar på vägen mellan Malingsbo och Baggå (59.911514, 15.477159 för älgspotting). En mammaälg och en fjolårsbäbisälg! Vi försökte närma oss dem lite försiktigt med kameran men vågade ändå inte komma för nära.

Med denna lista kan vår lilla semester te sig som stressig för den icke-äventyrslagda. Men det var den verkligen inte. Vi hann med både sovmorgnar, långa frukostar, tidningsbläddrande och ett gäng promenader. Men viktigast av allt var ändå att vi hade tid för oss och bara oss. Ja tack mer tack.

Hoppas ni också hade en bra långhelg, både ni som var lediga och ni som knegade. Puss!

Tällberg i fredags.

Hej. Jag har fortfarande något av en minisemester, även om vi är nu hemma från den lika spontana som välbehövliga resan norrut. Min kropp må sakna sömn, men mina sinnen är drunkna av försommarens skönhet. Jag vilar lite till, så återkommer jag. Puss.

Dagens cyklistros går förstås till Hemköp <3

Min vana (ty ett gäng gånger är en vana hette det väl?) trogen tänkte jag fira min graviditetsvecka med en romantisk cykeltur med bäbisfar. Jag hade sovit uselt, ute var det fruktansvärt hett och så hade det brunnit i en industribyggnad så luften i stan var inte sådär jätteparty heller. Jonas som i egenskap av en icke-gravid person hade skickats ut på en längre tur skulle höra av sig vid en viss tid så jag kunde börja cykla mot Borgåsund där vi skulle få det romantiskt läs doppa fötterna i vattnet, socker, kolhydrater, pussar på munnen och klappar på bäbismagen.

Tji fick jag! Väl ute på prärien läs ute ur cityn insåg jag rätt snabbt att detta inte skulle bli cykelturen jag skulle komma ihåg som gemytlig, behaglig eller ens dräglig. Det rådde 27 grader Celsius, det rådde kastvindar och över det rådde ett upprättsittande vindfång till gravid cyklist med hettan som värsta väderfiende nummer ett sedan barnsbena.

Haha alltså som jag led under de ynka milen till lill-industriorten Kolbäck som jag hamnade i efter att i stundens hetta (sorry) tagit fel avfart från femtiosexan jag cyklade på en bit. Som jag förbannade mitt beslut att överhuvudtaget cykla! Tänk vilken skillnad – från de gröna svala siljanskullarna till våra platta, öppna åkrar med dammiga kråkekajor svajandes i vinden.

Väl framme i Kolbäck tog jag in på Hemköp. Det fanns en liten caféhörna, och det fanns vaniljhjärtan två för tio och det fanns mineralvatten och Resorb. Efter att ha handlat dessa skatter satte jag mig ner i caféhörnan och inväntade min man som såg lagom picklad ut efter sina åtta+ mil Galten runt.

Fysisk som en annan är blev jag skönt mellow av lite energi i kroppen. Tårarna som hade uppstått på grund av hettanpaniken hade torkat. Vaniljhjärtan var nybakta och fortfarande varma, med mycket vaniljgegga i. Kaffet var starkt. Jonas var stenhet. En vänlig expedit kom och snackade lite cykel med oss och gav oss en knippe gratis bananer ba så där för synd om två svetton.

Och när jag reste mig upp för att lämna detta vårt dråpligt romantiska ställe så fladdrade det till i magen. Det hade fladdrat till förut, småduttat, småkittlat. Nu var det inte längre kanske. Nu var det en liten hand eller kanske en utsökt liten fossing som skrapade lite inne i min livmoder.

Bäbissparkarna!

Vi som tror på ödet tror även på talet tjugoett. På något sätt hade jag vetat att det var vecka tjugoett det skulle ske. Och tänk att något som började som den jävligaste turen på länge blev till den ljuvligaste morsdagsupplevelsen!

På vägen hem kom regnet. Svala, starka, bestämda droppar som kylde ner och lindade in. I mig fortsatte bäbisen härja och dansa och klappa mig inifrån ibland, och åh som det dansade inne i min själ!

Nu kvällste och choklad. Puss (och storyn om minisemestern kommer imorgon).

Jag nu har jag ett stort, nästan fysiskt behov av att vara glad. Och då menar jag dagligen. En sak som gör mig glad är att se konkreta bevis på att människor är en god art. Bland alla högljudda titta på mig så bra jag gör!-individer så finns de som helt enkelt gör bra. En sådan person känner jag inte. Jag vet bara att hon heter Marie (plus efternamn förstås) och att hon har också varit en gravid cyklist. Efter att ha sett min ge mig klädtips-fråga i Cyklande tjejer-gruppen på Facebook erbjöd sig Marie att mot en symbolisk fraktsumma sponsra mig med ett par så gott som nya bibs i storlek L. Igår fick jag hem bibsen och de sitter helperfa. Marie – jag känner som sagt inte dig men det är folks som du som borde rule the whole damn cykelworld om det gick att rösta.

Puss!

Måndag folks! Vi kickar igång veckan med denna peppa listan. Voilà här kommer de – ett gäng-tio irriterande cyklistbesvikelser:

ett. När du har glömt att slå på cykeldatorn efter fikapausen och upptäcker det först när du är halvvägs hem

två. När du varit osolidarisk mot klungan och ryckt i ett segment för att äntligen få till det där QOM/KOMmet men upptäcker hemma att de som legat kvar i klungan ändå fått en bättre tid än du

tre. När du har gjort värsta lyckade uppdraget för ditt lag och därför DNF:at  men det enda dina icke-tävlande cykelkompisar hemma frågar är om du vann

fem. När fiket vars varma mackor är det enda som hållit dig levande de sista vidriga milen i regnet och motvinden har “stängt pga. vattenläcka”

sex. När du får växelstrul i starten eller spurten av ett lopp eller ett träningspass

sju. När du full på endorfiner berättar för din mamma att du cyklat hur långt och hur snabbt som helst och hon kramar om dig och förklarar att även du har råd med en bil någon gång så du slipper ta cykeln överallt

åtta. När kaffet är slut i depån. Alltså… bara nej.

nio. När du har peppat för cykelsemestern i bergen sen typ, förra cykelsemestern i bergen och så åskar hela veckan bort

tio. När du har beställt ett nytt läckert kit som skulle komma exakt lagom till helgens cykling men paketet har fastnat i Düsseldorf

Listan kan säkert göras mycket längre. Kommer ni på några vanliga och/eller irriterande cyklistbesvikelser? Kommentera så kan vi vara besvikna tillsammans (>‿◠)✌

Puss.

Hej söndagsfolksis! Är ni och sover? Är ni på jobbet? Är ni och cyklar? Oavsett var ni är – tänk att det är riktiga maj idag

våren, fina glada våren är här för att stanna, jag kan inte låta bli att le trots att värmen plågar de fysiska krafterna ur mig

och för mig och min lilla familj är denna dagen extra stor – idag är jag nämligen prick halvvägs in i graviditeten. Enligt den senaste medicinska tideräkningen alltså.

Halvvägs alltså, och vad har jag åstadkommit hittills? Låt oss titta på det:

– köpt en bäbissak – en behjulad mini-and i trä från Brio, mest för att den är gullig plus kul att “råka” gömma det hårda lilla tinget i sängen strax innan Jonas kommer och ska lägga sig.

(förlåt Kärlek)

– en fantastisk mage vars framfart hotar tempomagarnas hittills ohotade position som magkungar.

– läst tonvis med barnuppfostranslitteratur, åh så många goda skratt and I tell you – barnuppfostransivrarna är minst lika okloka idag som de var på bakelittiden! Gillar och respekterar de böckernas goda vilja ändå så klart. Ni ska dock ändå allt få lite härliga citat att njuta av tids nog.

– fått mina första bäckensmärtor så snart är jag ett bältdjur (tydligen föreskrivs man ett bälte som håller ihop… eh… det där som gör ont därinne)

– lyssnat på det bästa graviditetsrådet jag har fått och det av min farmor – “har de åsikter som prompt ska fram? Lyssna klart, titta på dem tyst, vänd dig om, gå din väg och gör ändå precis som du vill”.

– följt en graviditetsblogg slaviskt. Eller det är snarare ett kattkonto på Instagram som handlar om ett katteri (heter det så?) som föder upp helfräna supergulliga kissisar och huvudkattmamman där, shit alltså vilken strong woman. Och jättefluffig på det.

– kärat ner mig i min man så många gånger att jag tappat räkningen men han är ju för het nuförtiden! Och jag för blödig.

– tänkt väldigt, väldigt mycket på vad det är för slags värld som mitt älskade barn kommer att födas in i. Tankarna som har gjort mig både nedstämd och full av förundran och beslutsamheten om att aldrig finna sig i det halvtaskiga bekväma.

– börjat planera hur jag vill fortbilda mig för att kunna ge så mycket vackert som möjligt till vårt barn och ha kul på köpet. En pianokurs står bland annat på schemat.

– dissat ett avtal AW och dylika tillställningar ty så. tråkigt. nyktert. Som det där frikyrkobröllopet i Eksjö jag råkade hamna på runt 2008 där värdparet hade ondskefullt bestämt sig för helnyktert. I dagarna två! Fy fanken vad tråkigt det var. Tills jag blev kompis med prellen i och för sig. Som var rätt silverrävig, från Göteborg, drog dåliga skämt och erkände att han också fann tillställningen något… förspänd. Så kul vi hade jag och gubben. Nåväl! Nu slipper man i alla fall sitta och glo i stekhett sommar-Eksjö. Alltid något, och ett champagneskål på det! (om tjugo+ veckor)

– varit en del orolig och många delar lycklig. Visst har dessa veckor innehållit mycket tungt. Saker och ting ställs ju ändå på sin spets. Alla minnen, alla krämpor, all ren ångest, alla tänk om, allt det andra, så vardagliga men ändå påtagliga, allt psykiskt och allt fysiskt. Jag vet dock att ett rikt liv sällan är ett hellugnt liv, och den insikten ger mig ändå ett visst lugn.

– längtat mycket till saker och platser jag inte längtat till på jättelänge, så bäst att ta tag i det.

– lett så mycket varje dag att jag tror jag har dubblerat längden på skrattrynkorna!

Puss, ska fira med starkt kaffe och ett par-tre chokladbitar nu! Och tack för att ni läser.

Hej hej mums mums! Här ligger jag i afterbikesoffan min med femhundra gram jordgubbar att åka in i munnen och är mör och skön och har varit så i en timme eller två. Snacka om en behövlig lugn stund efter cyklingen för morgonen blev allting än lugn!

Fastän jag skulle medleda gruppen VCK lugn (vi har intro – lugn – medel – snabb – race som indelning) ihop med bäste Andreas. Jag är ju trots (eller kanske tack vare? nu när jag inte far runt på diverse race) graviditeten en glad lugna gruppen-ledare som leder cirkus ett eller två pass i månaden så länge jag orkar helt enkelt.

Eftersom det var Andreas som hade lagt ut passet så hade jag ingen större tidskoll men antog att det skulle börja tio på morgonen. En svag misstanke om en eventuellt tidigare start så här års smög dock in så när jag vaknade av att klockan ringde halv nio så dubbelkollade jag och…

satan! passet skulle ju självklart börja nio!

Med runt tjugofem minuter på mig for jag då runt i hemmet som ett yrt höns och tryckte i mig en ihopslängd macka samtidigt som jag lycrade upp mig, pillade in linserna, kollade lufttrycket och kissade samtidigt som jag riggade upp cykeldatorn. Med två minuter kvar till passets början lämnade jag huset och tackade spirorna som snabbt gick på fränt höga växlar för att hinna ikapp till samlingen. Rödmosig och flåsig mötte jag klungan på väg ut från samlingen och kom först då på att jag förstås glömt ledarvästen hemma.

Nåväl! Klungan bestod av idel reko individer med både humor och förståelse så vi hade superkul. Jag hade ju från början tänkt köra ett litet kortare pass än tolvmilaren Alsta trädgårdar t/r och då vinden var stark och gravidflåset högt så uppviglade jag några till att efter ett gäng mil företa en kortare tur. Vi blev då sex glada som drog till Enköping där jag fikade godast wienerbulle ever ever på Tammerfors på torget. Ah men se själva vilket konstverk.

Under dagens tur insåg jag att dagens runda var en av de sista, eller kanske till och med sista som ledare för den här graviditeten. Och det helt enkelt för att formen ändras mycket under turen vilket gör att jag kan gå från snabb till långsammast, från pigg till tröttast på ganska kort tid och behöver mer draghjälp än vad jag själv kan erbjuda vilket egentligen inte gör något rent praktiskt eftersom alla vet varför det är så men som ledare bör man ju ändå vara det säkraste kortet liksom. Jag visste att detta skulle ske och jag tar det med ett leende. Framöver och så länge det funkar är jag helt enkelt med som cyklist. Inte fy skam det heller.

Jag hade i alla fall otroligt roligt under dagens åtta mil i klassiska västmanländska vindförhållanden, och är så tacksam för att ha fått cykla med de jag fick cykla med idag. Inget ämne gick säkert och så mycket skratt. Tack för att ni tog hand om er knasiga ledare. Eller snarare – tack för att ert ledarskap. Utan er hade turen blivit både mycket, mycket blåsigare och tråkigare!

Nu ska jag lämna soffan och göra mig fin för fest jag och Anna ska på. Puss!