Kan vi snälla sluta säga åt andra att prioritera?

Vet du hur jag får ihop träningsmängden som krävs trots att jag har familj, pendlar och jobbar som chef? Jag prioriterar träningen!

Har du inte råd med att köpa kvalitetsmärkeskläder till dina barn? Det har jag faktiskt, men det för att jag har lärt mig att spara och prioritera vissa utgifter. 

Tycker du att jag ser fräsch och fit ut? Tack! Det handlar om att prioritera hälsan. Hälsan kommer först.

Fy fan vad jag innerligt, öppenhjärtigt avskyr begreppet prioritera. Inte i vettiga sammanhang som att göra-listor på jobbet, eller träningsplaneringen förstås, men just i sammanhangen som exemplen ovan. När personer som uppenbart saknar förmågan att inse att alla inte har samma sociala, ekonomiska, fysiska eller psykiska förutsättningar som de själva tror sig sitta på den universella lösningen – att kunna prioritera.

Förutom att vi får stå ut med de självutnämnda prioriteringsgurun i de sociala sammanhangen på jobbet och på fritiden så matas vi med prioriteringsmantran via träningskanalerna på Internet. Människor som gärna glömmer att lägga vikten vid all avlastningen och den trygga socioekonomiska botten de står på, men som gärna lär ut prioriteringsläran med sitt eget liv som exempel.

Jag förstår att man blir något fartblind. Vi människor har lätt att vänja oss vid den goda levnadsstandarden. Har man det mesta ordnat hemma och börjat tjäna så pass mycket pengar att två tusenlappar mindre i månaden inte är någon större förlust om man får jobba deltid så har man lite svårare att förstå komma ihåg varför alla inte skulle kunna jobba deltid.

Har man en gång börjat cykla i de finaste skräddarsydda cykelkläderna som håller passformen säsong för säsong så har man det lite svårare att förstå komma ihåg varför alla inte kan sluta köpa massproducerade syntetiska trasor och börja klä sig i kvalité istället.

Och har man aldrig behövt gå till socialen för att be om bidrag trots att man snittar ungefär femtio arbetsansökan i månaden så har man kanske lite svårare att förstå varför alla inte jobbar trots att det finns ju så många jobb.

Jag kräver inte att alla ska gå runt och hela tiden känna något slags kollektivt dåligt samvete för de som har det tuffare. Jag kräver inte heller att de som haft det dåligt och fått det bättre (tack och lov!) ska hela tiden känna något slags skuld för att de inte längre köper tänker på samma sätt som de gjorde när de var fattiga, eller sjuka, eller skilda, eller ledsna, eller på något annat sätt låsta.

Men jag önskar att människor… vi, alla som är stolta över våra framgångar, eller glada över våra möjligheter, inser att det inte handlar om något recept vi har följt som är lätt att kopiera och applicera. Det handlar inte om att vi helt enkelt har prioriterat rätt. Till och med något till synes så enkelt som att handla rätt i ett rätt ögonblick kan bero på tusentals saker – ens uppfostran, ens miljö, ens mående, ens bildning, tiden på dagen. Graden koffein i blodet. Halten blodsocker.

Låt oss fortsätta dela med oss av våra sätt, metoder och kunskaper. Men snälla, låt oss sluta säga åt andra att det handlar om att prioritera som det viktigaste steget till förändring. För det är precis tvärtom det allra sista steget. När allting annat har klaffat.

Puss.