Hej. Jag har sedan ett tag kommit på mig själv att i mina egna tankar om mig själv dra en skarp gräns mellan min cykelkropp och min privata kropp.
Min cykelkropp är en kropp som jag gott kan mixtra med och optimera för att nå mina sportsliga mål. Jag kan biffa till den – och jag kan deffa ner den. Jag kan banta ner den med gott samvete och jag kan trycka i mig hur mycket pasta som helst dagen före en tävlingsdubbelhelg. Cykelkroppens syfte är ju att leverera fart på cykel och då ska den hållas så smidig och så stark som möjligt för det den utsätts för. Cykelkroppen är blott ett redskap som är helt ok att utvärdera genom att exempelvis laktat- och maxtesta den eller till och med ställa den på vågen någon gång om året. Siffrorna hjälper cykelkroppen att bli bra på det den är till för – utöva cykelsport.
Min privata kropp är något helt annat! Där spelar varken vadmuskelns linje, om kraschärren på knäna syns tre år efter kraschen, någon extra pannrynka eller något extra hårstrå på benen hit eller dit någon roll. Min privata kropp har blågrå närsynta ögon, världens minsta hörselgångar och en ömsom vass ömsom hopplöst senil hjärna. Den känner sig som hetast när den sitter med ett glas tjut i handen och pillar med hjärtskärande slingor i musikprogrammet på datorn, kör om motståndet på crossbanan i ett teknisk parti, dansar för sig själv efter något glatt besked eller svischar nerför serporna i över sjuttio knyck i timmen.
Precis som alla andra kvinnors kroppar har den privata kroppen fått sin beskärda del tveksam uppmärksamhet, inte minst från andra kvinnor som inte kan hålla sig från att kommentera andra kvinnor – face to face eller i medierna som tidningar och bloggar. Det finns en massa orsaker till varför vissa gör så. Antingen så mår de dåligt och överför detta sitt mående på andra – medvetet eller undermedvetet. Eller så tänker de helt enkelt inte till innan de klämmer ur sig sin “expertis”. Och kroppens psyke är skört, det har inget kevlarhölje och den har alltid tagit till sig andras kritik, åsikter och tankar extra hårt.
Men min privata kropps förnuft har slutat upp med att skuldbelägga sig själv för att efter att läst eller hört till sig sin beskärda del av kommentarerna tänkt, och tänkt, och mått dåligt, och tänkt igen. Det är inte min kropp som är “högkänslig”. Det är kommentatorerna som är okänsliga och därför så jobbar min privata kropp på att lika snabbt som min cykelkropp
fly all den missunnsamma, avundsjuka, bittra, säljande (läs: tjejtidningar) eller helt enkelt nonchalanta snacket
som kommer från vissa andra kroppar. För vissa människor kommer helt enkelt aldrig sluta – men jag har makten att få deras ord att sluta påverka mitt mående. Sluta följa. Blockera. Undvika. Be att dra åt skogen, mentalt om inte annat. I nära relationer – lyssna och nicka och sedan påminna sig att det bara är en åsikt och ingen sanning även om de utger sig för att vara nå slags experter eller hänvisar till “fakta”.
och det är helt b att det ska vara så
men vad ska en göra? Folks är många, ens liv är bara ett
Allt fler kvinnor mår nämligen dåligt och fler blir det (googla kvinnor + mår dåligt så får ni upp hur många studier som helst). Min dröm är att trenden ska vända. Och där tycker jag att vi som dagligen påverkar andra med våra ord har ett ansvar vi inte kan friskriva oss. Ett ansvar att tänka till en extra gång innan vi i vår iver att hjälpa och skriva av oss oombedda trampar i de andra människors redan värkande själar och vrider om lite extra med våra vassa pennor.
Peace och puss.
English: About my bodies – my cycling body and my private body. But also about how to deal with people’s so called well-intentioned comments and thoughts it’s hard to avoid for a modern woman.