Då har cyklisterna ändå kunnat svepa i sig sin kaffeslurk och nu slätar de ut de strama ansiktsdragen efter nervspänningen – det är den sköna reaktionen efteråt.
Bakom dem försvinner snabbt det lilla rimfrostgnistrande municipalsamhället i en tindrande ljusdröm och övergången till det täta mörkret i storskogen omedelbart därefter kommer som en pinande chock. Under det att dubbdäcket knorrar som en butter hund, sprättar de styrmonterade strålkastarna upp den svarta tvärväggen över spåret. Rörliga skuggor ger liv åt de förbiglidande pelargranarna och kommer dem att likna jättevakter på post eller förhistoriska djurvidunder, när den mjuka snön klumpat ihop sig i de mest underliga formationer.
Men snart vänjer man sig vid det oföränderligt ensidiga landskapet: skog, bara skog, emellanåt avbruten av åkerkanter med lavskäggiga, nedtryckta träd.
Tack Thord Olsson för din
text som trollband mig så,
att jag voro tvungen att dess hela stycken stjäla
och efter våra angelägenheter anpassa.
Tack Tony för originalkorten.