Hej. Inte många glada rubriker här just nu.
Men så mår jag därefter.
Har förstås åter åkt dit igen och är sjuk :'( Mitt immunförsvar verkar inte tåla någonting verkar det som. Och särskilt inte kombot träning + jobbstress + privat oro + storstadsbesök. Hade jag varit proffs så hade jag säkert varit den typen av atlet som hade fått förbud mot att träffa någon som helst icke-desinficerad varelse eller sak fyra veckor innan tävling. Jag hade fått förbud att ligga sömnlös om nätterna av alla måsten och all oron för något jag inte lärt att värja mig mot trots att jag är trettioett år.
Eftersom denna förkylning känns exakt som den som däckade mig i över tre veckor över storhelgerna så är jag bara alldeles ledsen och uppgiven. Jag har självklart inte tränat någonting sedan de första välbekanta känningarna och det hade inte funkat i alla fall att träna – det är jobbigt att bara sitta upp. Jag försöker att vila så gott jag kan om kvällarna och går på fysisk sparlåga på dagarna men jag blir inte riktigt bättre.
Jag FATTAR INTE VAD JAG GÖR FÖR FEL!
Åh, som jag har längtat till att nystarta träningen. Som jag har längtat till Basemile Snowdown! Som jag längtat till något jag gör för mitt eget höga nöjes skull som inte blir… jinxat?
Det ser tyvärr inte ut att bli så. Det blir bara ännu någon vecka eller två med smärta och längtan.
De nya fina cykelkläderna jag har handlat på rea men med expressleverans för att fira nystarten ligger nu där som en hånfull hög meningslösa trasor.
Jag är frustrerad. Detta måste, måste ändras. Det får inte fortsätta så!