Glad crossie med diverse fluff!
(tröja Café du Cycliste, öronmössa Rapha)
Hej flåt för inget bloggande igår. Hade fullt på jobbet, två avtackningar, och sedan en till – en liten AW eftersom jag slutar snart. Det vart hur mysigt som helst förresten, mina kollegor är bäst.
Nu till träningen. Jag har ju tränat med nya ögon hela två gånger nu!
Som jag nämnt förut så hade jag sett dåligt på ett tag. Både i mörkret och i dagsljuset. Både småsuddigt och kontrastlöst. Det gick så långt att jag förra veckan inte tordes damtrallecykla hem mina två (!) kilometer för så rädd att halka och krocka. All crosstekniken hade försvunnit och jag gick in i stolpar, var tvungen att hålla i trappräcken och hade allmän synpanik. Jag fattade noll liksom – hade ju starka linser och allt! Nu i tisdags var jag hos optikern som mätte och hade sig och utfallet blev att min syn hade blivit bättre med åldern (eh…) så jag behövde nya, svagare linser. Så nu provkör jag mina nya, svagare linser och dra styret i gruset – jag ser igen!
Provcyklade mina nya ögon i tisdags
Ruggigt pepp på att provcykla mina nya ögon begav jag mig till Gropen på tisdag eftermiddag då det fortfarande var någorlunda ljust. Målet var klart – att reclaima min crossteknik.
Så jag gjorde det. Jag körde tre nästintill perfekta varv och vågade till och med dra på så i nerförsbackarna att jag två gånger riskerade blodigt trädkramande i den brantaste nedförslöpan (den efter den sandiga springbacken). Nästan så att jag ändå börjar bli sugen på skivisar till nästa cross. Lövhala kurvor och backar och kantibromsar är inte det bästa kombot kan jag säga.
Hur som så blev jag med ens glad och lite lugnare. Helt ärligt började jag undra om allt stod rätt till eftersom jag för några veckor sedan (och under själva Groopencross då jag testade banan) inte vågade köra vissa grejer på banan som jag kört utan problem i två år. Nu mådde jag ruskigt dåligt psykiskt också vilket förstås gjorde sitt men den dåliga synen bara förvärrade läget ytterligare. Alltså jag tänkte att nä, nu har jag blitt tant. Fegig och trevande.
Nä men nu verkar det bättre med ögonen i alla fall. Fegigheten är borta, dumdristigheten är tillbaka. Bra va? Kom an röttisar och stenar!
Ska testa linserna veckan ut innan jag ringer optisen och ber henne att ta hem ett halvårspack.
Provsprang mina nya ögon igår
Igår tänkte jag köra the ultimate ögontest genom att springa på den lövhalkiga asfalten. Nu börjar det äntligen bli tillräckligt svalt för att jag ska finna löpning behagligt. Hehe nä skojar, det har varit rätt bra i ett par månader faktiskt. Men jag är ju ingen löpare eller så men får alltid för mig att springa lite på hösten ty a) fint b) bra för cross-ish rörlighet intalar jag mig och c) tidsbesparande vilket ju passade utmärkt igår i och med alla AW och grejs.
Så jag drog på mig så lite kläder som möjligt och så vindtät mössa som möjligt (är ju för het om kroppen, för frussen om öronen) och sprang in den vackraste morgonen på länge. Så vackert var det att till och med Västerås längsta och typ tristaste gata Bangatan (se själva liksom) kändes som en fröjd för ögat 2.0.
Obs inget filter:
Fint va? Lilla Bangatan till höger där. Och dimma!
Hur som – löpningen blev en succé. Jag tacklade löven, halkade inte av trottoaren och bäst av allt – jag lyckades hålla nere tempot under mina fem kilometer. Ni ba skrattar – men här är en som inte kan springa långsamt.
Glad tjej med frostfluff!
(jacka Rose, yllemössa Rapha)
Ikväll blir det ögontest de luxe för jag ska pannlampscrossa med baby Anna. Det ser jag fram emot! Puss.
