Jag är trött, så obeskrivligt trött just nu. Trött och skör. Och både längtansfull och likgiltig i ett. Det är så många omständigheter som har klumpat ihop sig, en enda salig råttatouille. Ja precis så, rått. Grått. Det är mycket som står still just nu. Det är väntan på besked, både de som rör mig och de som rör de jag håller av. Det är höga kostnader, saker som behöver fixas. Det är några smarriga släng av dåligt tävlingssamvete – tänk att hon som sällan glömmer att peppa andra tjejer till att tävla själv knappt orkar palla sig till startlinjen, om än mer prestera i grannstaden. Det är de runt omkring som bryr sig och som förstår, och de som inte förstår alls. Fast jag kräver inte att någon egentligen ska förstå, men ge hellre fan i så fall.
Jag vill bara att det löser sig. Helst för dem jag håller av, mitt egna är egentligen sekundärt. Mitt egna fixas enbart med tid som medicin.
Jag har i alla fall fått bilen godkänd på det tredje försöket, och jag har bokat tid till optikern. Imorse fick jag det ultimata beviset för att det är dags – jag såg bättre i mina sex år gamla hemmaglasögon än i mina ettårsgamla (alltså receptet, inte själva plupparna) linser! Inte så konstigt att jag inte ser gränsen mellan asfalten och gräset längre.
Jag har orkat dammsuga.
Jag har dock inte orkat tvätta min cross efter tisdagens norkturnaltur. Får väl göra det på söndag, eller imorgon.
Eller någon annan gång. Jag är trött.