Hej. Det är Giro Rosa och Touren nu. Utbrytningsförsöker avlöser varandra. De tidiga etapperna har hittills allt som oftast avgjorts med rejäla klungspurter. Spurt må te sig tråkigt och slumpmässigt. Många är de åkarna som chansar. De är svinstarka, de gör sina försök. Ibland går det, ibland går det inte. En stor dos intuition. Cav däremot, han chansar sällan. Just Cav är känd för att planera sin spurt minutiöst… millisekundiöst. Kanske därför “gamle” Cav ibland lyckas bättre än sina till synes fräschare konkurrenter. Jag tycker det är intressant detta med vad som går att planera och inte inom något så fysiskt som en idrott. Just cykling är särskilt fascinerande eftersom det är så himla många variabler som spelar in. Det är aldrig avskalat. Det är aldrig bara att cykla, vad “gamla rävar” än må påstå. Intuitionen, känslan, visst måste den finnas med. Men det är tekniken, det är taktiken, det är vädret, det är psyket, det är små grejer som man kanske inte ens har tänkt på men som ändå finns där, man är aldrig isolerad, inte ens när man kör tempo egentligen.
En som älskar detta med variablerna så mycket att han försökt räkna på det – finns det en mer konkret kärleksförklaring till en viss syssla egentligen? – är den belgiske professor Hendrik Van Maldeghem som har knåpat ihop en formel för hur stora chanserna är att lyckas för en utbrytning i ett linjelopp. Här är formeln (och resultatet är i procent antar jag? Har inte lyckats luska ut):
och här är variablerna:
X = distansen (km) för när klungan ska börja jaga utbrytarna
A = tidsskillnaden (timmar) mellan klungan och utbrytarna
p = klungans hastighet (timmar)
v = utbrytarklungans hastighet (km/h)
c = 10-a
a = utbrytargruppens storlek (antal cyklister).
Ser rätt så enkelt ut, typ? Riktigt så enkelt är det inte. Som ni ser är variablerna rätt så torra. Hastigheter hit och antal dit. Var är de mjuka värden? Professorn har förstås testat och prövat och klämt och känt på sin formula. Han har medgett på att tröttheten är en viktig faktor (no shit Sherlock) – men att ju fler åkare (helst fler än tio) det är mer i en utbrytargrupp, desto mindre roll spelar tröttheten och desto mer exakt blir formulan.
Hastigheten är också en svår nöt. Dels så är det ju liksom svårt att veta när man ska börja jaga exakt (såvitt professorn i sin egen höga person inte sitter med i följebilen och med hjälp av megafon ropar ut den beräknade, mest optimala tiden typ) och dels så skiljer ju sig banprofilerna – inte minst inom en och samma tävling – rätt mycket från varandra vilket påverkar hastighetsförändringarna.
Men ändå. Testad på både linje, tempo och årets Tourens två första (visserligen plattare men ändå) etapper så har professor Van Maldeghems formula visat sig stämma fint. Kommer den att fortsätta hålla hela vägen?
Ingen vet men – och – det är spännande för det eller hur? Puss!