Me and Wiking and Wiking’s Cat Hat riding
toward the golden dusk yesterday!
Fan helt seriöst jag pallar inte. Hela den engelska grejen gör mig deprimerad och tar bort blogglusten speciellt när hela min skalle är fylld av ord och jag kan inte trycka ut dem utan att först dras igenom både Google Translate och sedan en masse andra sidor där jag kan hitta info om nyanserna i orden. Vad är detta för liv egentligen, är det något man önskar sig själv eller någon annan?
Nä knappast va, och dessutom så går det ju inte att det bloggas hejvilt i alla medier medan jag biter på naglarna och försöker vara underfundig på ett språk som bäst lämpar sig att lyssna på av en icke-native som en annan. Det låser sig för mig helt ärligt. Jag har alltid varit en major anglophile när det kommer till musik, mode och böcker men de sistnämnda hade ju ju alltid varit översatta till antingen ryska eller svenska eller tyska eller whatevs icke-engelska. Fan nu låter jag som en Victoria Silvstedt dessutom. Men i alla fall – jag har liksom inga problem med att producera på engelska men inläggen får inte den tonen jag vill åt just för att tonen är olika i de olika språken. Det vet jag just för att jag kan flera språk.
Egentligen så var detta med att nylansera på engelska en liten täckmantel. För ett par veckor sedan så hade jag en fet mental internetkrasch och var på vippen att göra slut med samtliga sociala medier jag deltog i. Sociala medier är för mig först och främst ett verktyg för att mata mitt cykelintresse och konnekta (ah men da fuck, vad heter det, komma i kontakt va?) med likasinnade. Men så kom det sig att jag kom i kontakt med massa annat själsdödande crap som sipprade igenom och grindade mina cykelinriktade gears så att säga. Så jag blev ledsen och kände en hopplöshet och tänkte att fan, här sitter man och gör allt för att blogga bort hälso-, kropp- och självkänsleångesten hos folks och rikta in folks på vad som är egentligen viktigt här i livet (dvs. rätt sadelmått, pannben av stål att tävla med och kontanter till fikat uppe i bergen på semestern) men så är det en jävla köttmarknad där ute i alla fall och allt är till salu och inget kan vi göra åt det stackars oss.
Mitt internet-alter ego krisade alltså till.
Så jag stängde ner och drog iväg på kryssning med farsan och lillebror.
Och la upp ett halvmystiskt meddelande om en snar comeback om jag nu någonsin skulle göra en.
Och så blev det jättetråkigt 🙁
Under tiden funderade jag på vad fan comebacken skulle handla om. Vad kan en simpel amatörcykelbloggare överraska med?
Att blogga på engelska hade legat och grott hos mig ett tag (förklaringarna i det första engelska inlägget stämmer) så jag ba ok. Och så lite fräschare design på det. Let’s go!
Men det vart tråkigt och nu tänker jag att varför måste jag begränsa mig och låsa in mig? Jag är större än så. Jag kanske vill blogga på flamländska. Eller mitt älskade franska. Vem vet, kanske drämmer till med ett ryskt inlägg om barndomens cykelverktyg någon dag.
It’s darkness out there – men jag dras ständigt till ljuset och det är väl det enda jag tänker fortsätta överraska med. Puss och det kommer alltså vara ännu rörigare men också roligare här framöver, that I can promise.
P.S. Vissa lite mer allmänna inlägg som typ racerapporter kommer fortsätta vara på engelska – och mina andra hem fortsätter köras som vanligt – Cykelinsta på engelska och Cykeltwitter på multilingo.