Månad: februari 2016

God fredagsmorgon folksis! Tre snabba klicktips. Klicka på skärmklippen för att komma till sidorna.

ett. Det har väl inte undgått någon, denna lilla (bokstavligen – flickebarnet är bara 20 år gammalt!) stora (bokstavligen – hur stort är det inte att damerna äntligen fått en egen U23-kategori inom cykelcross?) skandal med den motorförstärkta cykeln. En pinsam, tråkig händelse. Som tyvärr antagit om än mer tråkiga proportioner då det kanske är en av de första gångerna som cykelcrossporten nämns i vissa (däremellan Sveriges) länders massmedia. The Guardians sportreporter Suze Clemitson ger cykelcrossen den upprättelse sporten behöver efter den plötsliga uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att undra – är all dålig uppmärksamhet lika med dålig uppmärksamhet?

två. När Jennie Fasth la upp länken till den här historiekunniga, viktiga artikeln om de kvinnliga cyklisterna i facebookgruppen Cykelhistoriska föreningen (tips tips) kunde historienörden i mig inte annat än att spricka upp i ett stort leende. Läs och lär och tack Jennie för ditt bidrag.

tre. Det är alltid intressant att få en backstage-inblick i hur proffscyklisterna tänker. Videorapporteringen från Wiggle High5:s Ladies’ Tour of Qatar är så häftigt öppet! (Fler stages finns att finna här) Man får vara med när cyklisterna planerar strategierna för etappen men också när de diskuterar etappen efteråt. Man slås av hur jordnära men också komplex proffsvardagen ser ut, så långt ifrån de hårdrockackompanjerade extremsportsrapporteringar där solen alltid skiner, tänderna glänser och champagnen flödar. Trots att mitt raphahjärta klappar lite extra för Canyon-SRAM Racing (vars Trixi Worrack förresten leder just nu) så hoppas jag ändå att det går bra för Wiggle High5.

Mina restlösa ben –
snart på ett cyklisthotell nära dig

Jag har plågats av det så länge jag minns – den krypande, domnande, dragiga, smärtande känslan i benen, speciellt vaderna. Så länge jag minns har jag haft svårt att sitta still under länge perioder. Det har dock inte berott på rastlöshet och koncentrationssvårigheter (även om god självdisciplin är något jag aldrig kommer bli nån qom på). Men jag trodde ju det förstås. Katja har svårt att sitta still sa man. Men det var ju liksom inte så att jag behövde springa av mig eller leka av mig eller så. Det räckte oftast med att resa mig upp, gå några steg, dingla med benen, sedan sitta och läsa eller skriva eller lyssna igen. Med vuxenpoängen har det blivit värre. Benen och ibland även armarna domnar järnet, särskilt när jag ska sitta still länge, till exempel på jobbet, under en resa, på bion och sova. Det går sällan en natt utan att jag måste massera dem och ha en kudde under fötterna för att få upp dem i högläge 🙁 Ofta vaknar jag mitt i natten för att gå runt, massera, sträcka på dem, ibland till och med göra benböj. Och så försöka somna om på det. Och vakna med trötta ben – trots att jag på papperet har sovit. Det är så sjukt irriterande!

Efter en hel del efterforskningar har jag hittat orsaken.

Eländet är döpt till WED som i Willis-Ekboms Disease och kallas i folkmun för restless legs. Rastlösa ben, ett något oseriöst namn på ett seriöst störigt tillstånd. Man vet inte riktigt vad orsaken är. Man misstänker sämre mikrocirkulation under vissa av dygnets timmar. Det kan vara ärftligt. Whatevs säger jag, bara jag får lindring.

Med tjugo plus-års erfarenhet av rastlösa ben i tröjfickan har jag i alla fall knåpat ihop en liten lista till er som kanske också lider av rastlösa ben och lever ett aktivt liv:

? Även om du tränar mycket – skippa inte de dagliga promenadsnuttarna. Märkligt nog är det just lättare motion som lindrar besvären. Även om jag har kört värsta supertunga maxintervaller så ser jag ändå till att inte däcka i soffan det första jag gör när jag kommer hem utan går och plockar och diskar och pysslar lite. Tränar man tidigt på dagen/eftermiddagen så kan man ta en kort promis till affären och köpa mjölk typ.

? Ha benen i högläge när du sitter eller ligger ner. Långtradarbussarnas fotplattor är ett grymt påhitt, varför har de inte sådana på tåg eller samtliga flygplan? (säger kvinnan som ofta flyger med Ryanair) Jag har märkt att jag somnar bättre med benen i högläge. Jag brukar lägga en soffkudde under fötterna för att få upp benen – men är man rik så går det ju att investera i en ställbar säng.

? Duscha benen kallt. Det är skönt oavsett, särskilt efter ett hård träningspass. Det finns olika rön om nyttan/onyttan med kylbad för benen men lekkvinnan jag förslår några sekunders iskallt vatten på benen i slutet av varje duschtillfälle. Känslan efteråt påminner om känslan när man var barn och var nybadad i en kall skogstjärn. Pånyttfödd!

? Se till att inte sitta still för länge. Det är paradoxalt men rastlösheten är det enklaste botemedlet mot rastlösheten. Underskatta inte reklampauserna på TV – upp och hoppa! Gå och kissa, gå släng lite godispapper i köket, gör tre burpees om du är en hurtig en. Samma sak på jobbet eller i plugget. Det är faktiskt ingen dum idé att kanske kitta upp sig på ett aktivitetsarmband som snällt vibrerar när man har suttit still för länge (man kan oftast ställa in tidsperioderna själv). Det finns appar till smartwatcharna också.

? Massera mycket och ofta. Inga konstigheter för en cyklist – och denna typ av massage kräver inte så mycket. Bara spreta ut med fingrarna och gnugga in underbenen (och armarna, om man upplever besvären där med) före läggdags. Vaknar jag av besvären så är benmassage det första jag tar till för att få ro i benen. I duschen brukar jag skrubba dem med en grovkornig skrubb (Enkelt att göra själv: Rörsocker, olivolja, citronsaft. Blanda ca 1 del olivolja med 2 delar socker. I med liten citronskvätt. Skrubba på!).

? Knarka dagsljus. Jag har märkt en tydlig skillnad – har jag varit ute och insupit dagsljus så känns det bättre om kvällarna. I och för sig går det att tillämpa det tipset på alla besvär, men ändå.

? Håll dig glad. Lättare sagt än gjort förstås men det är tydligen så att ökade dopaminnivåer minskar besvären. Hur du håller dig glad är förstås inte upp till mig men försök så gott du går i alla fall.

? Sök hjälp. Gör inte en Katja – dras runt med besvären in i kaklet för att du är för lat för att pallra dig till läkaren. Tyvärr finns det idag inget botemedel mot WED – men man kan få stöd och få lite meds utskrivna. Har man tur så hjälper det. Har man otur och inget vetenskapligt hjälper så är det mest bara att fortsätta gå sina rastlösa promenader. Alltid ser man något spännande på vägen!

Puss och det var dagens hypokondriska peppinlägg det.

Lider någon av er av rastlösa ben? Hur gör ni för att lindra besvären? Tipsa mig gärna!

Fan, alltså ibland hatar jag min blogg för jag har så svårt att vara privat på den. Ibland scrollar jag genom den och tänker att vad är det för en person som skriver den här blaskan? Vad rör sig i hennes huvud? Har hon ens ett hjärta? Är hon någonsin ledsen, händer någonting i hennes liv som inte handlar om att träna, klä sig i snygga cykelkläder, planera för och genomföra race och resor och… ja, det var nog allt? Vilken intressant karaktär! Vilket rikt liv! Eller..?

Och samtidigt som jag medvetet väljer att låta denna bloggen vara en liten utopi med snygga bilder och väl valda ord så lider jag helt ärligt lite av att inte kunna skriva av mig då och då. Ja, till och med på ett klassiskt bloggvis outa mig om än det ena och än det andra och må bra en stund av alla hejarop. Men jag kan inte. Jag är stum. Jag vet helt enkelt inte hur man gör när vägen ur ens sorger – som inte alltid är ens egna men som lever i en och förtär en ändå – inte verkar finnas så länge jag lever. Och så vågar jag inte för jag är för paranoid och fostrad av mig sedan barndomen så jag håller all den komplexa och ibland outhärdligt sorgliga skiten inom mig. Och ju mer det skriker inom mig, desto tystare blir jag utåt och så serverar jag er utopin istället.

Fast ni är fan värda serveras utopin. Ni och mina fysiska vänner är enda cykelstödet jag har så lev med cyklisten Katja. Tyvärr är den här bloggen pga. sin offentlighet ingen frizon för samtliga mina tankar men den kan i alla fall få vara ärlig inom ett av de få områden som ingen jävel kan ta ifrån mig – min cykelpassion ?≧◉ᴥ◉≦ Här kan jag vara mig själv.

Förra veckan var jag föga otippat post Basemile Snowdown-förkyld. Skittråkigt!

I lördags firade jag min födelsedag lite smått. Skitkul!

På lördagen körde jag förresten Monark för första ordentliga gången i mitt liv. Dumma wattmaskin, nu känns det liksom lite tråkigt att träna wattlöst. Nästa cykelinköp lär ju bli en Monark, har ni tips på någon billigare begagnad så får ni hojta till. Jag, Eva och Caj körde alltså tröskelsexor och igångdrag i lokalen. Det sög dock att köra igångdrag på Monarken – den tappade ju vikten vid stillestånd som krävs för att starta från noll. Någon som vet hur man gör för att den inte ska tappa vikten? Eller går det helt enkelt inte?

Men så kom måndag och jag kände mig frisk och drog äntligen till favvogymmet. Tänk att man kan längta så efter ett rum med gummigolv och föremål konstruerade att under ett antal reps orsaka så mycket muskelsmärta som möjligt! Hihi. Jag och Tony körde två stycken armövningar och gick sedan på den glada Nathan Haas-behandlingen. Jäklars va skakis jag var efteråt.

Än mer skakis var jag igår efter maxintervallerna i lokalen. Monarkerna var upptagna så jag satt på en spinner så vet inga watt men ont gjorde det. Benen är coola ena alltså ibland. Först tänkte jag nä, får nog aldrig upptrycket efter gårdagens bendöd på gymmet men se där – kom så småningom igång, maxade vid 180 hjärteslag. Vi körde dock pyramiden, alltså 1 – 2 – 3 – 4 – 4 – 3 – 2 – 1 och jag brände krutet lite vid sista trean, tvåan och ettan i slutet var lite klena. Men ändå, alltid kul när man märker att det finns krut kvar i spirorna. Känslan av hög puls och rätt tryck alltså, fin eller hur?

Ikväll har jag lovat bort till mötet med det glada motionsledarpacket. Pga. min racepåhitt kommer jag inte hinna leda alltför många pass i år men känner ändå för att fräscha upp mina vägval (kvällens möte ska handla om de olika vägarna) och så är ju ledarpacket kanske trevligaste cyklistpacket i klubben vår. Men innan det blir det core på citygymmet – någon gång ska även min mage bli hård!

Puss.

Hej. Vi fortsätter Basemile Snowdown-eposet med dag två! Hade tänkt generöst bjussa er på några av look mum no hands-Hagens kort men får inte riktigt göra det än. Men vi kör på iPhone-skatterna så länge.

Ett kawaiiögonblick.

När vi vaknar tidigt på morgonen, har ätit upp våran goa grötafrulle (jag Mats och Tony i alla fall, de enda grötlovers i sällskapet) och snyggt radat upp oss på slottsgården – eller okej, snarare en och vågat oss ut från gemytet in i kylan – så överrumplas vi av ett glatt gäng fluffiga sankta bernhardts. Eller gäng och gäng, de kanske är bara två eller tre men känns som massor. Vi gosar järnet.

Jonas Crux-cockpit på vägarna igen.

Färdiggosat, vi är på vägarna igen. Det är här jag skulle vilja drämma till med en knippe Hagen-kort men får försöka beskriva med ord istället. Vägarna vi kör på idag är små och smala. Det är rätt så milt ute – strax under nollan. Det är inte lika isigt ute på gärdena men – och! – det är så himla kuperat. Upp och ner går det, hela tiden, så kul men tufft förstås! Trots enbart tunt linne och kortärmad tröja under min softshell är jag blöt som en överhettad disktrasa, fladdrar mellan snabbgruppen längs fram och achtervolgers längre bak. Är som vanligt stel under uppvärmningsfasen men benen kommer igång och jag trampar fint men så tappar v några i gänget och stannar till för att vänta i dem. Jag pinkar och fikar lite termobidonte och tar ett kort på sällskapet.

Kortet på sällskapet.

Notera den kermitgröna matchningen mot den babyblå snön.

Nåväl, vi står och hänger ett bra tag, jag hinner frysa till och stelna till, till slut uppenbar sig resten av gänget samt Tony som vi trodde fart sin egen väg men tydligen pinkat i skogen, och så är det dags att fortsätta och benen är ack så stela men det tar sig och plötsligt är vi i skogen och här är vägarna krångelikrångliga och snötäcket är tjockt och det är skitkul! Jag får riktiga Dalsland Runt-vibbar, det är äkta crossigt. Men så kommer ett drygt isigt parti och jag ba orkar inte mer isstök, tappar mojon igen (alltså det är inte isigt som i landsvägsisigt, utan mer som i stalagmiter-isigt). Efter skogsböket står vi inför ett vägval, lobstervink (och en törstig Tony) på er!

Jonas står inför ett vägval.

Karim står inför ett vägval.

Simon mä.

Och vissa har redan bestämt sig.

Valet och kvalet är inte långt – vi delas upp i två gäng. Ett som ska ta sig an en längre sträcka, och ett som ta sig an den lite kortare sträckan. Eftersom den längre sträckan-gruppen består av sådana som Tony känner jag på något sätt att det kanske är vettigare att köra med den så kallade lugnare gruppen som blir jag, Thérèse, Karim, Jonas och Simon. Ett peppt kräfthandskat gäng. Det ryktas om fika i Flen om ett gäng mil. Och jag är absolut inte den som är den jag. Dessutom har jag börjat komma in i den här stockholmska distansfikasvängen. Så vi trampar och har det gött vi och plötsligt är vi i slaskflen och hittat till King’s förnäma pizzeria.

Thérèse, som dagen till ära sportar exakt samma
mössrand som jag och resten av packet.

Inne på pizzerian är det tomt så när som på oss och en ensam fastfoodmumsande gubbs. Inne på pizzerian finns det också en värmefläkt som vi tyr oss till likt nattfjärilar till glödlampa.

Redan där har jag fallit för King’s och när kebabmedbröd-brödet är nybakt och oljedrypande vill jag bosätta mig på King’s. De andra lobstrisarna slår till på varsin pizza och vi tar god tid på oss att smälta maten och dra våra Har ni hört om cyklisten som krockade med en älg och älgen dog?-historier.

Och innan vi är heltorra och redo för fortsatt trampande låter vi oss smaka en eller kanske per skalle två chokladiga kakor till det speciellt för oss nybryggda kaffet.

Men nu slut med den varmgula pizzeriabelysningen för nu är vi ute och cykelredo igen.

Nu går det rätt så tungt för alla. Jag är glad som tryckt i mig enbart den lilla kebabmedbrödden – hur hade det känts med en pizza i magen? Jag glömmer aldrig räkmackeintervallerna från Norberg så aldrig mer cykla på proppmätt mage alltså. Men ändå, även den här kebablillen gör sitt bästa för att bromsa upp mig i backarna men rätt som det är så är benen på banan igen och jag tänker på badkaret som skriker efter mig i badrummet bredvid mitt slottsrum och jag blir helt okej stark igen. Vi växeldrar och så plötsligt är vi hemma!

Hemma i vår flygel är det varmt och skönt och köket dignar av alla gosaker redo att förtäras (okej, bilden är tagen dagen innan så antalet godsaker har minskat något men det finns en hel del kvar). Ikväll blir det lasagne men jag nöjer mig med en banan och en oatlydryck och gör det jag har drömt om sedan jag kom till slottet – badar badkar och läser gulnade kaffefläckiga Reader’s Digest Det Bästa från åttiotalet. Bland annat lär jag mig att man ska äta sig mätt på potatis och pasta för att gå ner i vikt – ett matråd som faller mig i smaken!

Sedan sjunker jag in bland kuddarna i sängen och dvalar till big time till det vaggande sorlet nerifrån stugan, när resten av cyklisterna en och en klatschar in i huset och trampar av sig snön som har fastnat i hovarna.

Puss och del tre kommer ut snart. Originalpix mina, Jonas och Thérèse.