– Jo, följande: att de yngre bör iaktta en passande tystnad i de äldres närvaro,
stiga upp för dem och lämna dem plats, ha omvårdnad om sina föräldrar;
vidare iakttaga vissa regler angående hårets klippande,
kläder, skodon, hela sitt uppträdande samt allt annat dylikt. Eller tror du det ej?
– Jo.
– Men det vore nog enfaldigt att lagstifta om sådant.
Dylik lagstiftning förekommer väl ej heller,
och några påbud i den vägen – i ord eller skrift –
skulle ej kunna bli bestående.
– Naturligtvis icke.
(Platon tolkar Sokrates reflektioner kring
att lagstifta om undomens beteende)
Med jämna mellanrum kommer de ut – åsikterna om den nya, förfärliga, lata generationen. Oftast kommer de ut i form av inlägg i sociala medier (och helst av samma personer som gärna nostalgerar sönder sin härliga, lekfulla egen “mobil- och surfplattefria” barndom genom att – tadaa! – posta nostalgiinläggen med hjälp av mobilen eller surfplattan istället för att carpediema, just det de påstår att den nya generationen inte är kapabel till) och får på sin höjd några hurralikes av likasinnade. Bara att skrolla förbi. Men ibland kommer dessa åsikter ut till den breda allmänheten via teven och tidningarna och då kan jag bli smått irriterad och ganska provocerad. Att på några lösa grunder svartmåla en hel generation människor som kommer att ta vid där vi slutar. Snacka om kunskapsluckor de luxe! Och snacka om att svartmåla sitt eget föräldraskap och det samhälle som vi vuxna skapat åt de yngre.
Till er som oroar er genuint så kan jag säga – gör inte det! Det går inte åt helvete för ungdomen. I alla fall inte mer än det går åt helvete för varje ny generation människor och gudarna ska veta att världshistorien inte består av enbart exempel på människans förträfflighet.
Ett vanligt påstående är att ungdomar idag är lata, trötta och inte tar för sig saker. Man oroar sig för att det är slutproducerat duktiga idrottare, forskare och andra allehanda samhällsbidragare. Den växande generationen verkar ha det lätt för sig, och trots att den äldre generationen gjort allt för att sopa banan så att avkomman slipper ha det lika plågsamt som man själv hade det en gång i tiden (för ibland passar det ju fint att nostalgera hur tufft man hade det som ung) så verkar det svårt att unna avkomman detta välmående.
Fast helt ärligt, kommer man bort från löst huggna exempel så är det tyvärr inte sant, detta att ungdomen bara glider fram. Studierna visar på att den psykiska ohälsan ökar bland de unga. Mobbingen, den vidrigaste baksidan av mänskligt umgänge, har inte minskat under det senaste decenniet. På den positiva andan så är ungdomen ruggigt påhittiga och smarta idag. Hur lätt är det att navigera bland alla informationsflöden och ändå fixa välja rätt och bilda sig en egen uppfattning? Inte så konstigt att man känner efter och tänker till en extra gång innan man tar ett beslut idag. Till skillnad från de äldre generationerna vars banor var rätt så utstakade så har dagens västerländska unga inget annat val än att tvingas välja för det är ingen annan som gör det åt dem.
Och sedan oron över att vi (vilka vi nu är) inte längre producerar några tåliga idrottare, att ungdomarna idag inte vet att träna uthålligt och ta i ordentligt. Skitsnack säger jag. Enbart inom cykelsporten har antal tecknade tävlingslicenser ökat stadigt, både bland flickor och pojkar. Ungdomarna – och de vuxna idrottare, sådana som jag och du – tränar minst lika mycket idag som förr. Men hör och häpna – kanske till och med klokare idag än förr. Visst kan man beundra vissa gamla legendarernas tålighet och stamina. Särskilt just för att de oftast blivit kända för sina hardcorecitat som nästan får en att skämmas som inte käkar järnbultar med fil till frukost. Men så hade de oftast ganska så färre växlar än oss på sina cyklar. Cyklar, som vägde väldigt mycket. Och likaså Läran med stort L. Idag vet vi att träningslärans betydelse inte får underskattas men att dess källor gärna får och bör ifrågasättas. Att vi människor, är olika. Tekniken, liksom metodiken, utvecklas och förfinas. Ungdomarna idag tränar precis lika mycket som ungdomarna förr – det är bara att de kanske gör det lite smartare idag med all den nya träningskunskapen om individanpassad utveckling tillgänglig. Vilket nog räcker för att sticka i ögonen på dem som gled genom idrottslivet utan att ifrågasätta sina (eller sina tränares) val.
Så oroa er inte. Den nya generationen är inte förlorad. Den är dock fullt upptagen med att navigera på de vägarna som den äldre generationen sökt upp åt dem. Och det om något kräver en sjujäkla styrka.
Eller vad tycker ni?