Haha, snacka om att ha förklenats. Gårdagens lilla (knappt 45 minuters med 5 minuters uppvärmningsrull innan) corepass gjorde satte djupa spår i mina ben som verkar glömt hur det känns att träna. Trots att jag tränade någorlunda lugnt så verkade kroppen inte riktigt kommit ut ur dvala-mode ännu. Såfort jag accelererade rörelserna inom ramarna för någon övning så stack pulsen upp som en raket, helt värdelöst. Tog mig knappt hem efteråt, så slut jag var. Och idag har jag svårt att gå i trapporna och böja mig neråt!
Med andra ord så känns det som att det får bli en lågwattare till cykelträning idag. Igår när jag var förbi mitt gym så såg jag att de hade installerat hela tre stycken Stages-cyklar så om jag är fortfarande pigg ikväll så tänker jag styra kosan dit, plugga in lite flowish musik i öronen och köra ett lugna-intervaller-pass. Eller så är jag slö och kör ett sådant pass till ett gäng avsnitt Nanny hemma på trainern. Eller ligger i soffan under min (väldigt mjuka, varma och nytvättade) filt (med en grymt fin historisk thriller) och tycker synd om mig.
Fan att sjukan ska hålla i sig så länge. Särdeles onödigt i dessa gråa vardagstider när en inte gör annat än önskar förkorta tiden till den varma cykelsäsongen men dagliga doser av kvalitetsträning.
B som i ajs.