Morgnarna som dagens morgon får en att undra hur pass duktig – eller hur pass dålig – man är på att hantera cykeln. Det var ruggigt halt på Västerås icke-sopsaltade cykelbanor imorse. Det var halt även mellan cykelbanorna. Enda ställen där det inte var halt var ute på de större bilvägarna samt ute på de få gräsplättarna längs med vägen till mitt jobb. Trots ett varnande sms från coach Tony började jag färden med att vurpa de luxe ihop med min kultiga biltematralla. Vi vurpade i glatt samförstånd, hon slog i styret och jag slog i knäet men både cykeln och byxbenet klarade sig så vi highfiveade och fortsatte vidare. Under de följande minuterna lyckades jag avvärja ett par vurpor. Sedan skulle jag köra om ett par och vurpade en gång till strax framför dem men lyckades på ett snyggt sätt ändå spreta ut med benen så att jag slapp markkänningen denna gången. Och så höll det på. Trots att det säkraste hade varit att gå så var det ändå lite småkul att ge den dära vardagscyklingen en uppriktig chans och testa gränserna lite. Men till slut så sansade jag mig – det efter att jag fick nästan bära den lilla fega trallan över pavéavsnittet strax före mitt jobb.
Nu sitter jag här med ett värkande knä och funderar på hur fasiken jag ska klara av att lunchlöpa i dessa förhållanden. Mina asics är feta men också hala. Alternativet är att springa inomhus, på ett löpband, men det är ju ruggigt tråkigt med tanke på hur skönt det faktiskt är ute just nu. Nåväl, den som lever till lunch den får se.
Var försiktiga där ute, kör med dubb, kör med hjälm!
Och kika in lite senare. Ska bjuda på ett gäng intima cykeltips. Spännande va? Puss.
