Bild: Super-Eva som kom och hejade! <3
(ska försöka rota fram fler bilder
men har liksom varit nere så inte riktigt sökt på mig
bland bildskörden)
Hej.
Fan, just nu är jag trött. Helt ärligt, slut som artist. Mitt jobb som teknikkonsult har sina fördelar, som de relativt fria tiderna, mycket eget ansvar, kreativitet, möten med otroligt häftiga människor mm – men också sina nackdelar, som deadlines som för ett (varierande) tidsperiod i taget förlamar mig som på fritiden kreativ person eftersom all energin går åt att hinna göra ett bra jobb på de ringa tjugofyra timmarna som finns. Det är ballt – projekten är feta och komplexa – men just därför äter de upp mig ibland. Med skinn och ben och hjärninnehållet på köpet. De luckorna som finns försöker jag hinna träffa dem jag tycker om och träna, för att båda de sakerna ger mig energin som krävs för att leverera mina feta, komplexa projekt. Jag är en yrkesstolt person och det gäller både mitt avlönade arbete och min blogg. Så hinner jag inte uppdatera speciellt ofta – ha tålamod. Jag ogillar att blogga “bara för att”.
Ok, nu fattar ni varför jag är lite halvt frånvarande just nu… nu ska jag inte pröva ert tålamod längre.
Crosshelgen i Stockholm blev en cykelmässig besvikelse. Jag var – på grund av ovan nämnda orsaker, på grund av vissa förväntningar samt på grund av att jag tagit i lite för hårt under det som skulle bli skölj i slutet av veckan – trött. Sliten. Omotiverad. Kall. Mina ben ville inte ha nåt SM i helgen. De ville ha vila, sovmorgon, kanske ett par lättsammare distanspass, kanske lite helgmyslek. Kanske en vanlig helg då man vaknar och inte bestämt sig för nåt speciellt alls. Dessutom led jag av gamla minnenas förbannelse. Vissa skulle komma, som jag inte ville göra mig bort inför. Jag ville bevisa… men mitt huvud ville mer än vad tröttbenen klarade av.
När nån av seniordamerna bad kommissariatet att seniordamstarten skulle gå 15 sekunder efter elitdamklassen och de gick med på det utan att frågat oss de övriga blev jag om än mer uttråkad. Dambeståndet är så ringa och nivån på åkarna så ojämn (det finns bättre åkare i senior eller motion än i elit för man kvalar ju inte i cykel) att det inte finns en enda anledning att i sista sekund dela upp klungan i två. Alla fattar ju att man blir omkörd av Rissveds & Co. oavsett 15 sekunder hit och dit, men palla snuvas på kampen för totalklungplaceringar – sådant som faktiskt spelar roll för mig. Det är min andra crossäsong. Det som tänder mig är försöka köra ikapp och om henne framför mig. Ju färre vi är, desto tråkigare ju. I Göteborg vann jag min klass, men jag tävlade mot alla damer. Och hade vid mållinjen inte bara min klass bakom mig. Det var det som gjorde mig glad, inte pallplatsen i sig. Men jag får skylla mig själv. Nästa säsong blir i elitklassen för jag är den jag är – hellre tolva av tretton än tvåa av tre.
Men skitsamma, jag sög under SM. Gick in i den röda pulszonen på en gång och led helvetes plågor under hela de trettio minuterna jag körde innan jag kastade in handduken. Trots att jag hade nån dam jämte mig och nån dam bakom mig hade jag noll intresse i att släpa mig fram i ett SM-mål. Jag DNFar aldrig en vanlig cuptävling utan kör hela för rena träningens skull men SM är de bästas kamp. Jag var inte mitt bästa jag i lördags. Alltså ville jag inte ha mitt namn med i böckerna. Självklart blev jag sjukt ledsen. Vissa skulle kalla en DNFare feg – men det tog mig en hel del mod och självspäkande (för jepp, ögonblicket man inser att man inte har nåt att ge det racet är inget egopeppt ögonblick) att mitt framför publiken, vännerna, fan släktingarna (!) kliva av banan och ta av sig hjälmen. Hade liksom kunnat kört klart och glömt det hela. Jag grät tyst och torrt resten av dagen. Jag tyckte inte synd om mig själv, men jag tyckte synd om en missad chans.
På söndagen var det dags för nästa tävling. På grund av SM-fiaskot på lördagen hade jag både sovit dåligt och ätit dåligt, vaknade trött och inte alls pepp på att återigen ta mig an den sega stockholmsbanan. Medan Contis snusade i baksätet kramade jag om Jean-Michel (egentligen i vinteride nu men ändå med på tävlingarna mest som maskot) och höll förar-Johan vaken med mitt chokladpappersprassel. Jag lovade både mig själv och grabbarna att inte DNFa idag och gjorde ett fortfarande trögt, men tekniskt sett snyggt race. Det var speciellt och lite Helgmys-ish att starta ihop med Senior B (som vi damseniorerna fick göra pga. UCI-tävling men det var helt förståeligt faktiskt) och mixmotionärerna – en stor fet klunga som hade kanonkul. Tyvärr för mig så låg det minst en intrasslad Senior B i varje kulle vilket bromsade upp det hela rejält. Jag hade fortfarande inget krut i benen så efter varje gång jag närmade (eller till och med körde om) nån Senior B i gräskurvorna så drog dem ifrån mig på grusrakorna. Nåväl – detta var inget SM, det var lerigare och alltså plötsligt mycket roligare så jag körde på och hade roligt. Kanske också för att jag ställt några högre krav på min körning denna gången?
Så för att sammanfatta helgen:
–
sjukt trötta, svaga ben utan igångdrag i
för feg för att köra över låga plankhinder
+
stadig kurvteknik
min cykel börjar samarbeta riktigt bra
Äsch jag vet inte. Nya tag, ska dra av morgonrocken, lycra upp mig, fästa lamporna på Ridleyn och sticka ut och köra intervaller på Kallecrossen med gänget. Börjar faktiskt bli pepp på Sjöängscrossen, denna gången ska jag träna (och inte träna) lite klokare veckan före. Puss på er.