Heter förresten Lyckokatten på Spotify. Ba att följa!
Hej. Är i Stockholm och hänger, detta är därför är tidsinställt inlägg. Råkade se den här listan på hymn.se och eftersom jag som ni redan vet är en musikjunkie av rang så tänkte jag att det vore kul att blogga den om mig! (med ett par tillagda cykelrelaterade musikfrågor förstås). Fellow bloggers – fritt fram att sno listan (stöldgods ändå).
Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:
Mylène Farmer och Jeanne Aguzarova (mamma) och klassisk rock (pappa). Men min morbrors dåvarande tjej lyssnade på Queen och det tillsammans med klassiskt (mormor) och 90-talstechno formade det mig på nåt sätt!
Den första skivan jag ägde var:
Jag fanns faktiskt före skivornas tid, började med att äga kassettband och den första var ett blandband med Deep Purple minns jag. Första låten var Burn! Mina andra två första kassettband var AC/DC For Those About To Rock och Mozarts Cosi fan tutte. Jag hade en kort cd-spelarperiod och sedan blev jag pirat och sedan kom Spotify.
Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:
Jag ogillar att tänka tillbaks på mina tonår. Mestadels av tiden gick ut på att fly, från allt i princip. Vi kör på Nancy Boy med Placebo.
Instrument jag spelat/kan spela:
Min familj är liksom inga musikinstrumentspelartyper. När jag var liten bestämdes det att musiken inte var min väg så jag höll på med konst och simning (vilket iofs var skitkul det med!) Men hela min uppväxt längtade jag mig fördärvat efter att lära mig spela piano. Så fort jag var hemma hos nån som hade piano försvann jag in i min tangentvärld. Tyvärr kan jag inte läsa noter men jag är bra på att plocka ihop en melodi. Jag ogillar starkt begreppet bucket list (mitt liv är ingen checklista yo) men piano. Det ska jag fan lära mig spela innan jag dör, om det ironiskt nog blir grannarna som tar kol på mig för dessa mina försök.
Min första spelning:
Alltså, jag har inte turnerat än. Men en “spelning” minns jag väl. Det var när jag och min kompis Nadja hängde på Kungsan en varm sommarkväll, någon gång i högstadiet. Man gjorde så på den tiden, hängde. Kungsans scen var tom så vi klättrade upp på den och låtsades vara artister. Sjöng och dansade. Har för mig att vi dessvärre var rätt så bra den kvällen. Minns vissa turister till och med frågade om vi repade inför något. Vi sa förstås ja. Men det bästa kom sen. En hemlös kom fram till scenen med sin bandare som han drog på högsta volym, typ. Vi blev förstås jätteglada och dansade om än mer och sjöng till låtarna på lodisens bandare. Sedan blev klockan sent och vi tog varsin tunnelbana hem och kände oss oslagbara.
En låt jag förknippar med kärlek:
En? Bara en? Jag vettefan om jag överhuvudtaget skulle kunna vara kär utan musiken, eller skulle den kunna existera utan kärleken? Allting är förmodligen en stor fet dröm ändå.
Ett snabbt festivalminne:
När jag insåg att jag inte var kär i killen jag åkte med till Augustibuller (en punkfestival, finns inte nu längre) utanför Örebro nån gång under gymnasiet så jag flydde vårt gäng till några happy skins från Irland som jag hängde med istället. Och sedan var jag pank och åkte på nåder gratis buss hem till Stockholm och hoppade direkt in i pridefestivalfestandet och festen bara fortsatte och jag brydde mig ingenting.
Senaste livespelningen jag såg:
Var två ytterst tragiska trubadurer på The Dubliner vid Hötorget. Vi drog dit efter en teknikkonferens i Stockholm. Det var så synd om trubadurerna för att de hade för hög volym så alla besökare lämnade sina platser och gick och satte sig utomhus så trubadurerna fortsatte spela för en tom lokal. Jag ville gråta. Hoppas volymen drogs ner sen och fler ville lyssna på trubadurerna. Om inte annat så får de sina fame seconds of fame i detta inlägg <3
Det här är enligt mig ett underskattat band:
Hehe, men Gene Pitney är en sån artist mina vänner ibland har lite svårt att förstå varför jag älskar så hårt nu 2015. Men jag säger bara –
But I don’t care, cause
True love is worth all the pain,
The heartaches and tears that we may share.
La la la… Okej okej, jag slutAR.
Den här låten får mig att dansa varje gång:
Johnny and I med Superheroes förstås!
Jag cyklar helst till:
Beror på hur jag cyklar förstås. Bergen bestigs helst till längre smootha postnature låtar typ denna Luca Bachetti-mixen. Vyerna öppnas gärna till låtar som Fuck Buttons Hidden Xs – låtar som utvecklas och liksom vecklas ut inne i en för att sedan kulminera och nästan försvaga en för stunden. All-in-mos i kuperad terräng körs helst till gladpunk eller rock typ. Tempo kräver sin powermetal i början för att sedan övergå till mer jämnbeaty elektronika när andningen stabiliserats och man bara matar på. Och till lättsamma mysrundor funkar alla bra låtar egentligen – country som rnb som klassiskt.
I bilen på väg till loppet lyssnar jag helst på:
Man är lite olika där har jag förstått. Jag är en glad idiot och vill ha mycket härj och musikpepp när jag är på väg att tävla. Kanske är det för att döva nervositeten. Eller så är jag en simpel Pavlovs hund som förknippar musikglädjen med körglädjen. Alltså jag måste inte lyssna på glad musik som i partymusik så utan mer musik som får igång mig (å andra sidan får Nick Cave igång mig medan vissa kör han som begravningsmusik så vad vet jag). Hursom! Blir ibland slitningar mellan mig och bilsällskapet. Speciellt en viss en som är helt tvärtom och helst lyssnar till ambient tystnad och går in i sig själv…
I bilen på väg hem lyssnar jag helst på:
Är oftast mör och trött och skön då och då orkar jag inte välja själv så då funkar helskiveartister bra. Helst svensk pop eller indie. Tame Impalas Currents och Little Jinder har gått varma den senaste tiden. Och så pratradio förstås. Åker man hem på kvällen finns mycket intressant att höra på våra pratradiokanaler.
Om du skulle vinna en tävling och sedan få spela en låt ståendes på podiet, vilken skulle det vara då?
I Fought The Law med The Clash förstås. Haha.
Berätta gärna vad ni lyssnar på. Musiktips är den finaste gåvan <3 Glad söndag på er!