Alltså, det är typ inte ens en stockholmsdistans det, men satan så jobbigare dessa kilometer blev – även som fördelade på två pass, eller kanske just därför?
Lördag.
I lördags hängde jag på mx-teamet Jürgmeister Racing till Mockfjärd eftersom jag ville känna på lite dalarnaasfalt under mina hjul. Medan Jürgmeister Racing raceade på som fanns det ingen morgondag kämpade jag på mot
motvindsdemonerna – helvete vilka byar det skulle till just denna soliga lördagen
och slakmotedemonerna – typiskt att jag hade blitt grundblåst på rejäla yppiga kullar utan drogs istället med neverending slakmotor av den förhatliga 3,4 % i 2 km-sorten. Så himla onödigt, sånt finns liksom här hemma med.
Men – alltså ett STORT MEN – det var ju ändock underskönt. Trots att vägen mestadels var bred och inte alls sådär dala-pittoresk som en annan målat upp så gick den förbi ett gäng helmysiga loppis-och-gårdsfika-byar med namn som Dala-Floda, Dala-Järna, Nås och så vidare.
Festade alltså till med en cykelfrulle vid ICA i Dala-Floda. Sådär finfint:
Sedan fortsatte kampen till Vansbro. Här blir inga QOM tagna, tänkte jag bistert men njöt ändå av att kämpa sån glad cykelidiot som jag är.
I Vansbro gled jag världsvant in på en cykelochsportbutik men då de mest sålde fiskegrejer kände jag inte för nåt ödesdigert impulsköp utan tackade för mig.
Utan rullade in i ICA Vansbro och festade till på en tub distansklassiker nr ett – risgrynsgröt! ICAs egna fanns förstås men jag ville sponsra den lokala tillverkaren samt matcha mina fräna kurbitsbraxx!
Efter den korta vilan på parkeringen begav jag mig “hem” till Mockfjärd. Det började bra, med medvind. Sedan vände vägen och vände igen och vinden var riktigt schizo och kunde inte bestämma sig så jag kastades mellan tempofarter och fikacyklingfarter hela vägen in i målet. Uppnådde mina realistiska 30 km/h på tolv mil och gudarna ska veta att det inte var gratis.
Söndag.
Dagen efter skulle jag egentligen softa och paddla kajak men det blev ingen kajakpaddling. Så jag hoppade på Annas kaxiga backdistansrepan istället. Kaxiga för att alla var pigga utom jag som var smått mör efter dalaköret men jag kämpade ändå på och gnällde bara lite.
Distansrepan gick på klassiska vägar genom Skultuna, Ramnäs, Virsbo, Ängelsberg med fikapausen i Norberg. Trots att cykelfiket nr ett Elsa Anderssons konditori inte längre finns kvar så får man inte lämna lilla Norberg i sticket. Så vi handlade på Norbergs Konsum och fikade på Coffeshop på torget. Namnet till trots hade de inga vettiga grässorter men dock en hel del kaffe- och tesorter. Kanoners fik, jättegott kaffe.
Här sitter en klungdel och glassar i finstassar! AK, Anna och Henrik.
Efter fikat bestämde vi oss för att strunta i den lätta slätanvägen hem utan drämma till med ett gäng backar till istället. Helst av allt ville jag drämma till med ett gäng sömntimmar istället men det var väl bara att bita ihop och göra mitt bästa. Så jag ömsom segade ömsom ryckte mig uppför och försökte göra mitt klungjobb när jag låg framme. Kan ni gissa var vi (eller de, jag tog kortet) är och cyklar på bilden ovan? I Färnebo beslutade jag mig för att tolv mil och tusenfemtio höjdmeter fick räcka för dagen och vinkade hejdå till gänget. Är jag mentalt och fysiskt sliten så är jag inte till nån cykelglädje, varken för mig själv eller för de närmast klungsörjande.
På kvällen var lägenheten mörk sval och skön. Jag sörjde timmarna på sjön men cykelspirorna myste av alla de tvåhundrafyrtiofyra kilometrarna den sista sommarhelgen tvåtusenfemton.
Fick ni också er lite distans i helgen?
Puss.