Böcker, det kan jag inte få nog av. Och moderna böcker om cykling, dessutom på svenska och allt? Dem är det ont om. Därför blev jag lite extraglad åt boken som överraskade min lya ciclistas brevinkast för ett par veckor sedan. En svensk bok om landsvägscykling. Tack gulliga Bicycling, här kommer min recension.
Boken som passande nog heter Stora Cykelboken är skriven av den svenska cykelförfattarinnan tillika cykelprofilen Gabriella Ekström och amerikanska cykelmekanikern och författarinnan Tori Bortman (det är ungefär vad jag vet om den sistnämnda, nån får gärna uppdatera mig bättre!). Boken vänder sig till de flesta som håller på med landsvägscykling. Nybörjarna är huvudmålgruppen.
Boken består av tio delar med ett gäng kapitel var. Precis som i de flesta guideböcker berör delarna de olika stadierna inom cykelsporten. Man köper cykel, sedan ställer in den, kittar upp sig och off you go. Det jag inte riktigt förstår är den första delen som delar upp potentiella cyklister i rekreationscyklister, motionscyklister och tävlingscyklisten. Jag hade föredragit denna del längre fram i boken. Även om syftet är att man ska veta ungefär vad för slags hoj man är ute efter, så är cykelvalet fortfarande lite för subjektivt för att simpelt delas in i nöje, motion (?) och tävling. Hellre ta det när man beskriver de olika cykeltypernas egenskaper. Beskrivningarna är dock fylliga och ger en bra inblick i de olika cyklistkategoriernas cykelliv.
Att kvinnor och män har olika geometri och anatomi är inte längre någon nyhet. Det är dock inte så simpelt som att cyklarna och andra kroppskontakterande tillbehör ska se ut på ett visst sätt för kvinnor och på ett annat visst sätt för män. Påhejade av ivriga försäljare tror många kvinnor dessutom att s k “damracers” är det enda rätta, trots att det handlar om så mycket mer än den geometriska kompensationen för långa ben mot kort överkropp. Här är författarna tydliga och objektiva på flera sätt. Den kvinnliga respektive manliga cykelrelaterade anatomin gås igenom, precis som de olika cykeldelarna och -tillbehören, som till exempel sadelbredden. Däremot förstår jag inte varför det ska till med ett separat “En cykeldesign anpassad för tjejer”-kapitel. Varför åter utgå från att männen är normen? Speciellt med tanke på att fler och fler cykelutvecklare börjar inse att inställningsskillnaderna mellan individerna är större än dessa mellan de olika könen så hade jag hellre sett ett enda kapitel innehållandes säg, en jämförelsetabell med förslag på de olika anpassningarna beroende på hur man ser ut i kroppen: långa ben till kort kropp/korta ben till lång kropp, kortare armar/längre armar, breda sittben/smala sittben, kort i ryggen/lång i ryggen, större händer/mindre händer (ett vanligt gnäll bland folksen av samtliga kön kan jag lova), manligt bäcken/kvinnligt bäcken etc.
Det jag verkligen uppskattar med boken är alla de “mjuka faktorerna” som tas upp jämte de klassiska “kalla fakta” om material-, mat- och träningsval. Till exempel ägnas ett helt kapitel åt den så viktiga balansen mellan träning, fritid och det där övriga livet. Författarna uppmuntrar till reflektion kring cykling som den larger than life-hobby den blir för den nyfrälsta och kommer med tips – och kanske till och med tröst? – till de som är nya men ack så ivriga på att cykla men inte riktigt säkra på vare sig mängden, intensiteten eller hur de ska förhålla sig till sitt nya tids- och energikrävande intressent rent mentalt. Den typen av texter saknas saknas oftast i de annars så teknik- och träningsorienterade skrifterna. Trots att det mentala är en minst lika stor del av helheten!
Det estetiska uttrycket i boken påminner till en stor del om det vi är vana vid att se i cykeltidningar – kanske just för att boken är skriven i samarbete med en sådan. Fotografierna (varav vissa man känner igen från Bicyclings tidigare nummer) kompletteras med pedagogiska tecknade figurer. Det känns modernt idag – men fotobaserade böcker tenderar att kännas omoderna efter ett par år. Men så är jag en stelbent grafikestetiker som tycker tvåfärgstryck och teckningar fortfarande är det nya svarta, så lyssna inte på mig för mycket ni moderna färgglada människor. Bokens klassiska nybörjarguide-/manualupplägg känns aldrig stelt eftersom det vägs upp av författarnas stora personliga cykelintresse. Det gillar jag starkt!
Så, mitt summerade utlåtande. Stora Cykelboken är en saklig, välskriven och varm guidande hand som blir en utmärkt present till alla som precis fångats upp av cykelvinden i håret. Boken duger även för dem som cyklat ett tag men som ändå inte riktigt har grepp om vissa frågor och behöver få sig en komplett bild. För vi vet ju alla – internetforum i all ära, men det är ändå pappersutgåvan av Liftarens Guide vi läser när vi vill få svar på vad svaret är på det yttersta frågan om livet, universum och allting. Boken kan (om ett par år om inte annat) få sig en uppdaterad utgåva där fokusen hamnar ännu mer på de individuella skillnaderna och ännu mindre på att ge kvinnorna ett separerat kapitel i en bok skriven av två kvinnor (det räcker som sagt med att spränga in de faktiska biologiska skillnaderna och deras påverkan på materialvalet och prestationen på de ställen i texten där det är relevant). Omslaget som jag finner något förlegat – kom igen nu, det sista cykelsporten behöver är fler stereotyper och vad skulle Pantani och Rapha säga om att den traditionellt manligt rosa färgen åter snotts av en tjej? – kan också få sig en lite modernare look, kanske mer klungorienterad? Men annars, helt ärligt så är jag superglad att Stora Cykelboken nu kommer att ta plats i bokaffärens hyllor. Mer cykel åt folket – mer cykelbok åt folket!
Puss och tack från cykelbokklubben för denna gången.