Jamendåså.
Något kort om bra och dåliga val jag gjorde inför detta regnhelvete som blev ganska roligt till slut:
#1 BRA – grooming
Rengjorde klingor, kassett och bytte kedja, allt var exemplariskt rent innan avfärd
#1 – såg ej helheten
…missade inspektera däcken, bägge var katastrofalt torra och bakdäcket blev det som fick akut-bytas vid ankomst till Sollerön dagen innan med mitt enda extradäck
#2 BRA – vilat mig i form
Det funkade ju på Engelbrektsrundan hade jag tänkt…
#2 – vilade för mycket
…och fick för mig att löpning backintervaller var en bra idé på onsdagen, nej det var det inte sa benen och nacken
#3 BRA – regnklädd
Kraftig regnjacka, av PVC då men men, den höll mig varm och torr och den var genomskinlig och fin, bara silvertejpad på ett par ställen
#3 – men bara på överkroppen och i viss mån benen (långa ben, tacka f-n för det valet)
Skidhandskar, visserligen långa, men tog in allt vatten och vid de sista PP-stoppen kunde jag inte ta av dem för då hade händerna följt med, händerna var fastfrusna i själva handsken, tänkte be om hjälp att klä av och på mig för att kunna kissa men “jag kan själv”-mentaliteten från barndomen tog över och jag manövrerade blöta bibs med handskar på
#3 BRA – skoöverdrag och nya strumpor med ullmix
Alltid något.
#3 – felbedömde ullhalten och skoöverdragens vattenavstötande förmåga
…för lite ullmix och ej flossade skoöverdrag så tappade sakteliga känseln i fossingarna och plågade mina medcyklister med ständiga stopp för att väcka fötterna till liv (ffs frös inte ni också??)
#4 BRA – sportdryck
Hade bästa sockerfria pulvret i tablettform i två goda smaker som kunde portioneras ut i lagom doser under loppet
#4 – urinblåsa som en pissmyra
Gick på toa två gånger innan avfärd från stugan och en gång vid starten och trodde det skulle räcka. Nehe. Var tvungen att släppa sub 10-klungan i första depån för att KISSA. Fuck. Pratade med några trevliga tanter i bajamajakön, vägde upp det hela.
#5 BRA – cykelkeps med skärm
Höll regndropparna borta! Yey!!
# inget dåligt med den!
Och så har vi det mest självklara – medcyklister som stod ut med mina ständiga kisspauser och skaka liv i fötterna-stopp. Som sa “jag fryser också som f-n om fötterna” för att visa omtanke och medlidande med mig. Som bestämde att vi tog en depå i taget för att rädda psyket från kollaps. Som inte lät mig bryta när jag sa att jag funderade allvarligt på att stanna i nån kaffestuga i Tällberg och vänta ut regnet.
Det här året var kallt, blött och jävligt. Men alla tog sig i mål. Och även om jag fick äta upp mottot “hellre regn och medvind än sol och motvind”, så var det såklart värt det.
Att få känslen tillbaka i åtminstone EN av fötterna.
Att lyckas uppbåda tillräckligt med kraft för att med frysande fingrar kunna manövrera växlandet och behålla en värdig kadens.
Och att äntligen återfå glädjen, utbrista i (hysteriskt?) asgarv över alltings jävlighet och trampa förbi en massa stenhårda kolfibercyklister in i mål.
Siljan 2016, beware.
