Morgonträning. Det ska mycket till för att jag ska palla mig rumpa upp i ottan för att träna. Om det inte är semester förstås, då vill jag upp tidigt tidigt – sol! leka! cykla! kom nu! varför ska ni sitta och äta frukost så lääänge? suck… kom igen! Men iförrgår pallade jag mig upp tidigt och hann med en timmes gudomligt crossande på groopencrossbanan innan det blev dags att bege sig till en fin människas begravning. Mitt mål var att skingra tankarna och hinna bli trött och väcka tekniken något. Jag lyckades väl rätt så bra med båda, även om jag hade gärna fått en timme till att bli trött och teknisk på. Sanden var outgrundligt tjock och mosig och klossarna lika svåra att få i när man väl hade lossat fossingarna för att inte ramla omkull. Efter ett par varv på banan började benen komma ihåg vilken kadens som var den rätta för respektive tekniskt parti och det kändes trösterikt. Så jag körde på och tänkte att världen är så stor och Groopen är så liten* i den och jag cyklar här medan Groopens stilla vatten glittrar fint och kallt och sötvattenblått.
* bildligt förstås, banan är alldeles lagom för cuptävlingen som vi arrangerar i höst