Eftersom jag inte har Katjas karaktär så har jag inte släpat mig till nåt gym i vinter. Det har mest blivit löpning, för att jag vill träna utomhus, och så plankan efteråt, för att jag om så bara för 90 sekunder vill känna hur det är att ha en stark överkropp.
Träning kan vara lite småhetsigt att få till för en pendlare som jag. Måste hinna från tåget, måste hinna i lycran, måste hinna ut i det kvarvarande dagsljuset och hem igen med svetten rinnandes innan klockan blir hundra. Så att jag hinner äta innan jag ska hinna med min skönhetssömn, och så hinna upp nästa morgon så jag slipper stressa till tåget, vilket jag alltid gör iallafall.
Det är mycket som ska hinnas med. Därför kan det lätt bli hetsigt för mig även under träningspasset, i alla fall om det är nåt kortare mer intensivt som ska göras. Jag hinner liksom inte varva ned hjärnan förrän jag är hemma igen. På jobbet jobbar ju hjärnan ständigt med att ifrågasätta och kategorisera, kommunicera, lösa problem, socialisera. Men idag fick den träna på något annat: att acceptera.
Jag träffade på tre andra löpare i trappan. Jag började direkt fundera på om det var Västerås löparklubb. Sen tänkte jag att det var far med son och dotter. Eller var det dottern och pojkvännen? Varför var inte mamman med, var de skilda? Hade hon löparknä? De körde ett program med olika hopp uppför trappan, sen körde de intervaller, osv. Undrar om de tränade för något speciellt lopp?
Sådär gick hjärnan igång. Men jag frågade ingenting, och jag lät inte heller hjärnan lägga nån energi på att tänka ut svaren på frågorna. Jag lät de tre löparna vara tre anonyma människor som svettades i trapporna som jag. De fick vara vilka de ville, heta vad de ville, med vilken relation till varandra som helst, med vilka mål som helst med sin trappträning. Och jag inser att jag har väldigt klara minnen av vad de gjorde för moment i trappan, för jag tog inte reda på en massa saker om dem som personer.
Och jag blev också själv mer motiverad, eftersom det var tre anonyma löpare i tights som säkert i sin tur sneglade på mina trappintervaller.
Nu börjar det här inlägget bli lite väl pretantiöst, så här kommer en rolig serieruta som dök upp i mitt flöde för nån månad sen.
