Pommes och rötjut 2067 möh.
Nuförtiden är det nästan lite fult att erkänna att man tränar för att gå ner i vikt. Tränar man för att gå ner i vikt så ses man som ett slags offer för både patriarkatet, klimatkrisen (när vi ändå är igång) och den globala hälsoindustrin som ju är ondskan personifierad. Nä, det är störtute med viktnedgång idag. Idag ska man träna för att må bra, bli glad, utmana sig själv alternativt bli stark för att orka med vardagen eller för sina barns skull. Ingenstans kommer utseendet med i bilden. Statistiken som visar att de flesta börjar träna för att gå ner i vikt alternativt hålla vikten i schakt beskrivs med orden tragisk, tidstypisk, oroväckande och hemsk.
Vet ni vad jag tycker är hemskt?
Att man på så sätt måste- och skambelägger en stor del av träningsbefolkningen som trots alla uppmaningar och stigmatiseringar ändå tränar för att faktiskt gå ner i vikt. Klyschorna som “lägg av, du är fin som du är” och “det är fel att träna för att gå ner i vikt, man kan bli sjuk i [infoga valfri latinterm]rexi” haglar över de stackars viktmissnöjdas huvuden. Kvinnorna som erkänner att de tränar för att tappa kilon får dessutom – i välmenande ordalag förstås och gärna genom trendpressens obarmhärtiga artiklar – gärna höra att de utgör dåliga feministiska förebilder, att de bekräftar normen, att de bidrar till att allt fler unga tjejer mår dåligt (som vore de unga människors psykiska hälsa nåt så simpelt som enbart beroende på utseendenormen, även om det enklaste är förstås att skylla på den) etc.
Känner ni igen den? Oavsett hur man gör så döms man och gör fel. Är man tjock så döms man för att man är ohälsosam och skräms med läskiga exempel från USA (av alla grannländer också!). Är man smal så döms man för att man är ytlig, bekräftar normen etc. Plötsligt fråntas man (varning för modeord) “tolkningsföreträde” i utseendefrågor. Hepp. Fast wait wait, bryr man sig ens om sitt utseende döms man för att man är ytlig då med, som vore det ens personliga skuld att man inte mår bra för hur man ser ut, oavsett anledning. Och som vanligt slutar det med att den enda som inte döms är den normala, gråa, instängda. Hon som inte vågar öppna munnen, gå utanför ramen för vad som är okej. Hon som känner och lider i det tysta.
För fuck sake folks, speciellt ni journalister, författare och träningsbloggare med många läsare. Ni som ändå utgör ett slags förebilder för alla som läser er.
Lägg ner det där med att orera om vad som är rätt och fel för ens välmående. Allas våra vägar är rätta för oss. Bara det är att människor vill åstadkomma en positiv förändring – bara det är värt en applåd! – oavsett hur “rätt” eller “fel” vägen är i omgivningens ögon. Det finns lika många anledningar till att man vill gå ner i vikt som det finns människor. Den gemensamma nämnaren är att de redan inte mår bra och säkert redan hört och läst det mesta. Dock: de flesta som börjar träna för att gå ner i vikt sugs sedan in i träningsbubblan och fortsätter träna för att de upptäcker att det är kul oavsett hur mycket man väger. Ska de behöva ljuga om varför de började? För att motsvarade normen om den glada, obryende och förmodligen blinda, individen som inte alls påverkas av omgivningen och samhället hon lever i.
För det är där vi ska gräva – i samhället, i de stora sammanhangen, i förhållningssättet och mekanismerna som gör att människorna mår sämre över sitt utseende och hemmainredningen än vad de mår över sitt själsliga utseende. Det är det vi ska undersöka och få bukt med – det tragiska i att unga tjejer, och även alltfler killar lägger otaliga timmar på att tänka på det yttre istället för det inre.
Men under tiden får vi ge blanka fan i att skambelägga och marginalisera dem som tränar för att de av någon anledning vill slimma till sig. Låt oss aktiva istället välkomna dem som de är, och visa dem hur underbar och stor frilufts- och träningsvärlden är. Ju fler dörrar som öppnas, desto lättare det blir för människor att börja ha genuint roligt istället. Och att ha gentemot sitt ego genuint roligt tillsammans är, om ni frågar mig i alla fall, det säkraste sättet att bli av med sina eventuella nojor.
Så som gamle Floyd lär – together we stand, divided we fall.
Puss!