Varje senvintervår, med det blottande ljusets plötsliga återkomst, händer samma sak. Eller händer och händer, pågår snarare. Jag känner mig alldeles trött och trist och klen och orkeslös. Som att vintern har sugit sav ur mig, sakta men säkert och utan att jag har märkt det själv. Som en annan övervintrande björk.
Inte ens musiken täpper till min savblödande bark. Nä, ingen musik spelas i mitt huvud just nu.
Håll med om att vintern är en tuff årstid även för oss nutida människor med alla våra anpassningar och livsbekvämligheter. Hur mycket vi än köper på oss och bygger in oss så kommer vi inte undan naturen. Inga smarta funktionskläder i världen räddar oss från de ständiga temperatur- och underlagsväxlingarna. Inga appar med sömnkontroll- och återhämtningsfunktioner räddar oss från de sena nätternas ljuslösa påverkan, arbets- och familjeoron, all den energin vi lägger på att bylsa på oss utvändigt och invändigt.
Förut blev jag alltid paff när insikten om att jag var urless på vintern slog mig. Jag som alltid påstått och innerligt trott att jag älskar vintern! Måste jag låta bli att älska den som vuxen? Eller, åh hemska tanke, älskar inte vintern mig tillbaka så som jag älskar den?
Hela mitt liv har jag varit en sorts vinterambassadör, en winter advocate. Har på nåt sätt känt att vaffan, om inte någon står upp för den här lilla kalla årstiden vi här uppe i norr har blivit välsignade med, vem gör det? Vem ska trösta vintern, så sårbar i all sin förgängliga snö?
Jag bor lite för långt nere i Sverige för att riktigt uppleva den vintern jag minns från min barndom, samt den vintern vi är vana och se på diverse skid-VM och skilfies på sociala medier. Det är helt enkelt så banalt som i att vintern aldrig blir sådär sagolikt vintrig igen såvitt jag inte pallar min rumpa till kallare breddgrader för att uppleva den. Här i Mellansverige är vintern rentutsagt mjäkig och obestämd. En mittemellanårstid som slits mellan norr och syd. Och vi slits ihop med den. Än får upp hoppet om det vita undret, än luras med falska vårkänslor.
Vintern, jag gör slut med dig, min barndomsförälskelse.
Det är inte jag som saknar energi att handskas med dina nycker. Det är du som inte har självkänsla nog att välja vara mig trogen. Du är inte mig värd. Jag vill inte flytta för din skull, jag kan på sin höjd ha ett öppet modernt förhållande med dig.
Från och med i år kan jag äntligen andas ut och komma ut med min egentliga älskare sedan många år tillbaka.
Vem då?
Sensommaren och hösten, så klart.
Trodde ni att jag skulle nöja mig med bara en?
Som nybliven singel är vintern förstås förkrossad.
Han hälsar dock att han gärna tar emot tröstbrev
och låter sig mutas med Swix Blå Extra. Ta era chanser nu.
Killen är skev men är en jäkel på att göra snöänglar.