Asfalten är hård mot de orättvist hårda.

Fan, jag försöker vara sjysst. Jag vet själv hur svårt det kan vara att höra, att märka, att notera, att hinna när man är ute i gång- och cykeltrafiken (ännu ett argument mot gemensamma GC-banor). Därför är jag för det mesta överdrivet försiktig och artig när jag stadscyklar. Jag stannar kanske en extra gång, tackar en extra gång trots fotgängarens sura min, jag tar ut svängen lite extra för att tydligt visa att jag inte tänker cykla ihjäl nån med min livsfarliga tralla (eller cross eller vilken cykel jag nu rattar). Jag är helt enkelt den klassiska cyklistunderdoggen och jag får finna mig i det eftersom jag är både snabbare än fotisar och mitt fordon är hårdare än fotisarna. Precis som bilarna bör resonera om cyklister, aight? Hursom, detta är inte ett bitter cyklist-inlägg. Vill inte bli bitter. På Mallis till exempel erkänner bilisterna ofta att de formligen avskyr them damn cyclists som jämt ska vara i vägen men vi är alla under samma himmel och samsas så det är väl lika bra att vi är kompisar med varandra ute på vägarna och så var det inte mer med det.

Med tillbaks till det där med att vara sjysst. Då och då kommer det lägen då jag inte pallar vara sjysst hur mycket jag än försöker. Ett vanligt sånt läge är smågäng av yngre killar (jepp, det är tyvärr killar i nio fall av tio) looking smågangsta som brer ut sig över hela GC-banan och som vägrar flytta på sig hur mycket jag än försöker säga ursäkta, plingar flera gånger, höjer rösten och nästan skriker URSÄKTA. Den här typen av killar tittar bak över axeln, skrattar lite och fortsätter gå. I bredd. Så att jag inte har en chans att cykla förbi på ett säkert sätt. Utan måste hoppa av cykeln och återigen ursäktande tränga mig förbi. Gåendes. Och då har de satt mig på plats. Småskrattar och kanske visslar lite.

Som ett mobbgäng ute på en satans skolgård i en satans förortsskola full med ungar vars päron gör allt annat än lär sina barn vett och artighet. Som ett mobbgäng som inte låter en tjej passera utan att vissla, dra i hennes hår, skrika nåt om hennes utseende, kallar henne för ord som drar ner hennes självkänsla i botten.

Det banne mig grinds my gears.

Som nybörjande stadscyklist gjorde jag ofta så, hoppade av hojen och trängde mig förbi. Trängde mig förbi, sedan förträngde det hela. Med negativt resultat – kvar lämnades av känsla av klassiskt förtryck.

Men idag har jag slutat med det. När världen ser ut som den gör hjälper inte naiviteten i alla lägen. Världen blir inte bättre av att blunda och sedan odla bitterhet inombords.

Fan ta smågangstaz som försöker förnedra mig, den fredliga stadscyklisten på kurvig damtralla.

Så nuförtiden – om jag stöter på ett sånt kvinno- och cykelfientligt gäng som fast de uppenbart noterat mig vägrar flytta på sig, hoppar jag inte av cykeln. Jag ber inte om ursäkt. Istället säger jag stadigt: nu kommer jag förbi och så siktar jag mittemellan två smågangstaz. Har de tur så hinner de hoppa åt sidan. En gång så hade en otur och snubblade nästan och ramlade ner. Då trampar jag lite fortare för jag är ändå lite feg och så hör jag kvinnoförnedrande ord från den som jag råkat nudda, och så skrattar de andra. Åt kompisen som nästan ramlade. G-code har segrat.

Det är inte snyggt, men det är street. Vissa förtjänar inte min finfina cycling advocacy (hittar inget bättre svenskt ord). Asfalten är hård mot de orättvist hårda. Boom.