Hej.
Jag är rätt så nere. Jag är så trött på att vara sjuk. Visst, jag är inte jättesjuk den här gången men varit tillräckligt krasslig för att varken orka eller få träna. Nu är jag frisk men svag och får alltså avstå träning. Igen. Jag vet inte vad jag gör för fel. De rimligaste anledningarna skulle kunna vara att jag:
– inte får träna intensivt ute i kylan alltför många gånger efter varann utan inomhusavbrott dvs. tränar inomhus i värmen även om alla andra kör utepass efter utepass i kylan. Jag svettas väldigt mycket vilket gör att jag tränar blöt och kall; blir extra tydligt under de få men nödvändiga kisspauserna.
– får bli ännu noggrannare med rutinen träna – vila – träna. Tenderar bli lite för ivrig när jag väl får träna, även om jag nu lite uppgivet duktigt väntar ut förkylningar.
– har känsliga luftrör och andra “kanaler”
– har förbaskat otur ♠
– hänger mycket med småbarn (t ex min lillebror) som umgås med andra småbarn på t ex dagis samt småbarnsföräldrar
– utsätter mig för kollektivtrafik, nya människormöten och “nya” baciller varje gång jag är i Stockholm eller utomlands
– mår lite för b inombords, lite privata anledningar och så men jag tror inte att ständig oro och mental stress är särskilt bra för immunförsvaret
– är allmänt sjuklig av mig. De säger att människor som är ofta sjuka som barn blir friskare som vuxna men jag har varit sjuklig så länge jag har levat. Vissa år är bättre än andra men den röda tråden finns där, och ändå har jag alltid varit en hurtig friluftsknarkare.
En sak är i alla fall säker – i år är jag sjukare än på flera år och årets eländesradda började i samband med cyclocrossen, alltså den kalla utesäsongen.
Jag har en liten friskhetsplan som kommer att kräva en hel del tjurighet. Det blir bra detta, men tillåt mig deppa lite. Samt vara avis på alla mina kompisar som kan träna järnet dag efter dag utan att ens bli snuviga. Era lyckliga ena, vill bli som ni, I wanna train like common people, I wanna train like you. Det är ironiskt att jag som föredrar ett kyligt höstpass framför alla solöverhettade utomlandstimmar ändå tar stryk.
In the lap of the Gods (och Immiflex, tack Micke för tipset), hoppas denna sjukdomsradda tar slut nån gång.
Puss!