Månad: september 2014

God morgon!

Igår kväll åkte jag till Stockholm. Kommer att vara här till imorgon. Med mig har jag ingen cykel tyvärr, svårt att hitta tid till cykling här så jag kör en vilodag idag. Tänker bota abstinensen genom att dels vara ute i det friska och göra annat än att cykla (vidga vyer och plocka svamp kanske?) och dels hinna förbi Ekerö och kolla på CX, är väl Stockholmscupens tredje (tror jag) deltävling som körs där. Ett gäng bekanta ansikten och mina blårange favoriter Tony och Johan kommer att finnas på plats så det blir helt klart publikvänligt idag!

Vet ni vad förresten?

Jag kanske råkat försäga mig innan men har jag tur så blir jag inte crosslös i höst!

Nästa vecka jag ska testa Johans Cube och har jag tur så passar den min kropp!

Om jo – så får jag låna den i höst!

Om jo – så blir det bäst!

Vi håller tummarna. Nä nu drar jag till Ekerö, cykla snyggt för jag tänker fota 🙂

Puss!

 

 

Eftersom mtb är en tuff sport för tuffa foxxies only så är bilderna i detta inlägg ruffiga svartvita och lite farliga sådär.

Nä, hade dålig lins och ont om ljus igår. Då är svartvitt the shit!

Iförrgår fylldes Lya Ciclista (ifall ni nånsin vill checka in på Facebook) med mountainbikes! Det var nog första gången jag hade så många tjockdäck inne i min pyttislägenhet så det kändes både nytt och lite pirrigt så där.

Grannen och Valle erhöll äggmackor och jos och kinalysen sattes fast på hjälmen respektive styret.

Så här!

Lagom till sjusnåret högkadensade vi oss till Orientalen som är mötespunkten för bad boys och girls som vill träna mtb med Friluftsfrämjandets ursnälla underbara ledare. Jag Grannen och Valle inställde oss i det blåa (n00bigaste) ledet.

Grannen var extra reslig med hjälmlyset fastmonterat. Jag hade bara en fråga i huvvet: tänk om det kommer låga grenar att cykla under..?

Valle såg som vanligt stark ut och jag var mest orolig över att banan skulle vara teknisk. Alltså, SM och XCO hade gått där så… Jag hade provcyklat delar av banan. En gång dagen innan jag skulle köra mitt första speakeruppdrag och så en gång med Valle, fast då ajajade vi oss mest genom banan.

Jag är ingen feg skit egentligen. Jag menar, jag körde Karlstadscrossen andra gången jag överhuvudtaget satt på en mtb. Jag har åkt pulka med stängda ögon och huvvet före. Och jag har smakat sniglar. Men rocklundabanan är teknisk på ett jobbigt sätt. Faktum är att det är en av Sveriges jobbigaste mtb-banor. Alltså, det är konstant stenigt röttigt och ännu mer stenigt och så små passage mellan stenarna och dropsen heter efter folks som vurpat och typ svimmat alternativt brutit nån mindre vital kroppsdel, som Ahlbäcksdropet till exempel.

Men ni som kör mtb vet att det handlar mycket om dagsformen också. Jag vet inte om det berodde på att jag aldrig cyklat i mörkret förut. Eller på att jag var allmänt spänd. Men jag hade hoppats på bättre performance från min sida. Denna kväll var jag en sån där jobbig deltagare och gnällde och suckade och var totalt omöjlig. Den där fega tjejen som ligger sist och klickar ur sig så fort det blir någorlunda mer tekniskt. Fan. Var så himla missnöjd med mig själv. Bättre kan jag. 

Samtidigt fanns det ju lite hopp i det hela också. De gångerna vi tränade på en slinga två eller tre gånger så gick det ju förstås mycket bättre. Är det så för er med – man ska ha kört nån gång och sett hindren möjligheterna innan man kan dundra på med säkerhet istället för feghet i tramptagen? Tack och lov fanns det några backar som man fick vispa sig uppför och det gillade mina syratörstiga ben!

Planering och kunskap om banans beskaffenhet. Det är vad som krävs för att kunna dundra på så snyggt att pulsen höjs och att man flyger över rotochsteneländet.

Till slut kände jag att jag fick nog av renondlad teknik för kvällen. Sa adjö till gänget och begav mig till kristiansborgsbacken (en rätt så brant gräsbacke bredvid gymmet där vi kör klubbspinning på vintern) och körde upp och ner och runt och på skrå några gånger för att ge benen annat än kallsvettigt darrande. Testade lite olika lägen på mina nya lysen också. Körde lite enkatjadisko med hjälp av strobefunktionen på hjälmlampan. Alltid retar det nån hundägare! 😛

Nåväl.

Även om jag är smått frustrerad över min värdelösa körning ute på Rocklunda så är hoppet inte ute. På de banorna där rotochsten är inslag snarare än obligatorium går det ju faktiskt rätt så snyggt för mig.

Plötsligt har jag en fet utmaning framför mig. Och även om jag alltid kommer föredra bock och fart framför rot och krångel så vill jag kunna behärska teknisk körning så pass mycket att jag får ut styrka och explosivitet ur min höst- och vinterträning.

Så det är ba att träna. Älskar det!

Lamprecension kommer.

Det är möjligt att ni har sett vissa av nyheterna på hemsidan. Men rumour has it att samtliga skönheter släpps officiellt först imorgon.

Vad gillar ni bäst? (och minst… ett par grejer undrar man ju)

Touren som jag är så är förstås den gula grårandiga tröjan snyggast.

Puss!

Charmigaste cykelteckningen på länge, jot av cykelbloggaren Jörgens dotter.

Min nya vardagsregnrock från Stormberg (men inte riktigt det faktum att min vardagsrumsspegel är mer dirty än mina drömmar)

Sportive photographers – beware!-inlägget i Total Womens Cycling-forumet

Bitesize DIY-cykelgels på jordgubbar och chiafrön, recept här!

Raphas nya essentials case – självklart i färgen mint mint mint <333

Kom på en sak. Om jag vore politiker så skulle jag ha följande text inne i min samhällsinformation:

Cykelkatten –
vågar ta debatten!
om att få rabatten
samt tebax på skatten
så att barna så att barna
råd med cykel har!

Rakryggat och allproblemtäckande, eller vad säger ni?

#kryssaenenkelspårigcyklist

Äntligen höstkittad! (som en cykelblaskerubrik nästan?)

Nej men alltså, jag känner mig väldigt seriös nu. Har lagt ut ett gäng hundralappar på att säkerställa att jag inte utgör någon större fara för mig själv och omgivningen under de mörka månaderna som kommer nu.

Bland annat har jag gett rumpan en ny sadel i present!

Den sadeln som satt på mountainbiken var nämligen anpassad för en väldigt, väldigt smal man. Jag är ingen väldigt, väldigt smal man men snålade och plågade mig igenom passen på sadeln som satte eld på grenen, typ. Men nu så! Känner mig lite cool som äger en 2015-årssadel nu. Lite som kvinnan med Apple Watch (som jag för övrigt är sjukligt kär i redan, åh hoppas det kommer finnas träningskollfunktioner på den när den finns till salu).

Här är sadeln, en Phenom Comp köpt hos lokal cykelhandlare ↓ Len och platt och hal och skön. Älskar hala sadlar.

Om drömmen besannas och jag kan cykla på CX-cuben som Johan så snällt lånar ut till mig i höst så får denna leva med min landsvägssadel. Eller hur gör ni som kör CX – kör ni på racer- eller mtb-sadel?

Förutom sadel har jag, Grannen och Valle kittat upp oss på varsin uppsättning förstaklassens kinalysen. Ett lyse för hjälmen och ett för styret blev det:

Den första är SolarStorm X2 (1600 lumen) och den andra är UltraFire X1 (900 lumen). Välkommen extrakilo, får väl banta ner mig ytterligare…

Så. Nu borde motivationen vara på topp, eller hur?

och det är den!

Fast lite smått rädd är jag allt för rötter och hala stenar och oknytt i mörkret. Samtidigt – det man inte ser flyger man över, med rätt däcktryck i alla fall, eller hur?

Jag déteste verkligen Coldplays nya aviciitechnosatsning men jag gillar ORICA GreenEDGEs kreativitet och lust for life. Så därför unnar jag dem äran att bli dagens cykelvideo. Voilà –  A sky full of stars med hjul och kul och allt!

∇ sekunden när man ligger längst framme i klungan och hör krasch och dunk och skrik bakom sig och inte än vet vad som har hänt 

∇ när man vaknar och ser att man har fem missade samtal från nån man bryr sig om, kl 04:30 på natten

∇ fåglar speciellt duvor och speciellt när man tittar på dem

∇ när gamla människor ser unga ut och man vet att de har opererat sig till det

∇ bilister som leker med cyklisternas liv ute på vägarna genom att bete sig som svin mot oss

∇ meningen “aldrig mer”

∇ när vidrigheter ursäktas med hänvisning till yttrandefriheten

∇ människoliknande robotar

∇ att befinna sig på en hårdrocksfest och så slår nån på vitmaktsmusik och stämningen i rummet höjs

∇ vanliga människor som dresserar sina hundar så att dessa kan sitta i flera timmar och vänta på ägaren utan att våga röra ett öra

∇ när rättshaveri går före empati och medmänsklighet

∇ mobbing

∇ när de man trott sig vara ens kompisar undviker en utan att berätta varför

∇ att fråga “är du kär i mig?”

∇ när man ser föräldrar cykla med sina småbarn i barnstol men utan hjälm

∇ när min lillebror är ledsen för att de på dagis har sagt att man måste bo i hus och vi bor i lägenhet

∇ när det ringer på min dörr utan att jag väntar besök

∇ vara den som säger “hej” först

∇ tävla på ny bana för första gången

∇ avsked

∇ fjärilar i sommarskorna

∇ tjejmiddagar innan jag fått i mig ett glas rött eller två

∇ navelns innanmäte, brrr

∇ början på Skattkammarön, när de gömmer sig från den läskige Pew.

Vad tycker ni är läskigt?

Tungan ute, teet kallnar i muggen, svag musik hörs från vardagsrummet, här i köket är det djup koncentration. Kartongbitarna ska klippas ut ur gamla förpackningar, bokstäverna ska läggas fint och godbitarna ska illustreras. Tänk så mycket kärlek det kan rymmas i nåt så simpelt som fika under ett cykellopp! Men så blir det, när Valle bakar tigerkaka, Grannen gräddar gifflar, Hanna och Andreas gör muffins, Anna och AK skapar de godaste cykelkakorna i stan, Bengt pallar syrliga trädgårdsäpplen, osv osv osv… Så blir det när så många bryr sig genuint om att det ska bli så bra och fint och trevligt som möjligt för besökarna och cyklisterna under Anundsloppet. Så himla fett.

Puss!

Självklart tävlar jag i blårange kläder – men som cyklande supporter tillåter 
jag mig att omfamna min noir-ish sida som ju alltid finns där.
Bild: J Wetso, plats: Ramnäs Sista Chansen
Vad jag håller i handen? En creepy gummihandske såklart!

och plötsligt är den över.

Tävlingssäsongen i landsväg, alltså. Eller nej, det går tydligen nåt lopp åt tjotahejtisöderut nästa helg men det är liksom inte riktigt aktuellt här. Finita la commedia.

Tänka sig, min första, trevande, ytterst ojämna tävlingssäsong, ett slags förspel till vad som komma skall och jag är alldeles uppspelt och kan inte bärga mig och…

vemodet och posttävlingstomheten är här, samtidigt som den sommarhösten byts ut mot hösthöst precis nu, när jag tittar ut genom fönstret och kan riktigt se hur stuprören fylls med kyld melodi vi kallar regn.

Helena känner likadant – kan tänka mig att ni som har kört klart era tävlingar och motionslopp också känner av denna tomhet?

Och jag som känner mig stark just nu. Det spritter i benen fortfarande men hjärnan måste få vila från den intensiva landsvägsträningen. Det gäller att ställa om skallen och börja sakteligen övergå till försäsongsträning. Under tiden vill jag njuta. Eftersom min ekonomi verkligen inte tillåter någon ny (ens begagnad ny) cykel i år blir det tyvärr inga större cx-bedrifter från min sida denna höst. Min mtb är dessutom alldeles för tung, fy på att lyfta och bära den springandes! Jag gråter inombords och är uppriktigt avundsjuk på alla er som har riktiga crossar att träna på och tävla med men jag glädjs ändå åt att jag har en läcker tungsten till Canyon Grand Al (med ny anno 2015-sadel dessutom, ska berätta mer om den!) som kommer att ge mig kalasrolig benstyrke- och teknikträning i höst och i vinter. Ställer säkert upp i ett par mindre seriösa crosstävlingar, kanske ett och annat Helgmyset eller annat skoj…

FUCKFUCKFUCKJAGVILLHACX

okej, färdiggråtet.

Hursom. Det viktigaste för mig nu är att ge mig själv en chans att ställa om motivationen från landsväg till skog och stig och inomhusträning och göra det snyggt, dvs. lägga upp ett seriöst, effektivt upplägg med plats för både plåga och nöje. Jag tänker ta hjälp av mina tävlingscyklister till vänner men ni får gärna komma med tips, speciellt med tanke på att jag vet att många av er erfarna kan det där.

Känner ni också en viss tomhet nu?

Hur hanterar ni det?