Grymt teknisk mtb-onsdag på Rocklunda

Eftersom mtb är en tuff sport för tuffa foxxies only så är bilderna i detta inlägg ruffiga svartvita och lite farliga sådär.

Nä, hade dålig lins och ont om ljus igår. Då är svartvitt the shit!

Iförrgår fylldes Lya Ciclista (ifall ni nånsin vill checka in på Facebook) med mountainbikes! Det var nog första gången jag hade så många tjockdäck inne i min pyttislägenhet så det kändes både nytt och lite pirrigt så där.

Grannen och Valle erhöll äggmackor och jos och kinalysen sattes fast på hjälmen respektive styret.

Så här!

Lagom till sjusnåret högkadensade vi oss till Orientalen som är mötespunkten för bad boys och girls som vill träna mtb med Friluftsfrämjandets ursnälla underbara ledare. Jag Grannen och Valle inställde oss i det blåa (n00bigaste) ledet.

Grannen var extra reslig med hjälmlyset fastmonterat. Jag hade bara en fråga i huvvet: tänk om det kommer låga grenar att cykla under..?

Valle såg som vanligt stark ut och jag var mest orolig över att banan skulle vara teknisk. Alltså, SM och XCO hade gått där så… Jag hade provcyklat delar av banan. En gång dagen innan jag skulle köra mitt första speakeruppdrag och så en gång med Valle, fast då ajajade vi oss mest genom banan.

Jag är ingen feg skit egentligen. Jag menar, jag körde Karlstadscrossen andra gången jag överhuvudtaget satt på en mtb. Jag har åkt pulka med stängda ögon och huvvet före. Och jag har smakat sniglar. Men rocklundabanan är teknisk på ett jobbigt sätt. Faktum är att det är en av Sveriges jobbigaste mtb-banor. Alltså, det är konstant stenigt röttigt och ännu mer stenigt och så små passage mellan stenarna och dropsen heter efter folks som vurpat och typ svimmat alternativt brutit nån mindre vital kroppsdel, som Ahlbäcksdropet till exempel.

Men ni som kör mtb vet att det handlar mycket om dagsformen också. Jag vet inte om det berodde på att jag aldrig cyklat i mörkret förut. Eller på att jag var allmänt spänd. Men jag hade hoppats på bättre performance från min sida. Denna kväll var jag en sån där jobbig deltagare och gnällde och suckade och var totalt omöjlig. Den där fega tjejen som ligger sist och klickar ur sig så fort det blir någorlunda mer tekniskt. Fan. Var så himla missnöjd med mig själv. Bättre kan jag. 

Samtidigt fanns det ju lite hopp i det hela också. De gångerna vi tränade på en slinga två eller tre gånger så gick det ju förstås mycket bättre. Är det så för er med – man ska ha kört nån gång och sett hindren möjligheterna innan man kan dundra på med säkerhet istället för feghet i tramptagen? Tack och lov fanns det några backar som man fick vispa sig uppför och det gillade mina syratörstiga ben!

Planering och kunskap om banans beskaffenhet. Det är vad som krävs för att kunna dundra på så snyggt att pulsen höjs och att man flyger över rotochsteneländet.

Till slut kände jag att jag fick nog av renondlad teknik för kvällen. Sa adjö till gänget och begav mig till kristiansborgsbacken (en rätt så brant gräsbacke bredvid gymmet där vi kör klubbspinning på vintern) och körde upp och ner och runt och på skrå några gånger för att ge benen annat än kallsvettigt darrande. Testade lite olika lägen på mina nya lysen också. Körde lite enkatjadisko med hjälp av strobefunktionen på hjälmlampan. Alltid retar det nån hundägare! :P

Nåväl.

Även om jag är smått frustrerad över min värdelösa körning ute på Rocklunda så är hoppet inte ute. På de banorna där rotochsten är inslag snarare än obligatorium går det ju faktiskt rätt så snyggt för mig.

Plötsligt har jag en fet utmaning framför mig. Och även om jag alltid kommer föredra bock och fart framför rot och krångel så vill jag kunna behärska teknisk körning så pass mycket att jag får ut styrka och explosivitet ur min höst- och vinterträning.

Så det är ba att träna. Älskar det!

Lamprecension kommer.