Minikursen utformad av mig själv har påbörjat. Varje gång jag reser till nåt nytt land och ämnar vara där längre än för transit så känner jag att det minsta jag kan göra för landet ifråga är att prata dess medborgarnas språk. Dessutom är ju italienska obestridbart cykligt, divigt och passar mig alltså som handen i handsken.
Italiano – la lingua più bella che ci sia!
Boun viaggio, gatta ciclistica!
Aningens svenskifierad mening….
Vi tar den korrekta varianten i morgon….