Kattskrälle och eggbeaters, ett gulligt kombo 🙂
Läsarn:Jag måste fråga dig en sak ang. pedaler till cykeln. Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”? Jag prövade att cykla med såna en dag men jag höll på att cykla omkull direkt så köpte vanliga pedaler istället och satte på min racer-cykel och nu i veckan så skulle jag cykla med ett gäng här i X-stad och det var flera som påpekade och frågade varför jag har vanliga pedaler istället för klickare. Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler? Okej det var vad jag ville fråga. Tack för en bra och inspirerande blogg.
Alltså det är typ sjukt vanligt att man är rädd för klickisar i början av sin “cykelkarriär”. Det där gnisslet med SPD-pedaler måste vara det vanligaste gnisslet för nybörjarcyklister. Och inte är det speciellt konstigt eller larvigt tycker jag. Vi människor är ju så byggda att vi inte riktigt finner oss i ofrihet. Är man fast så vill man loss – sådan är vår natur!
Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”?
Njo, man måste inte men det finns fler fördelar än nackdelar med denna “ofrihet”. Kolla:
Fördel 1: Du får bättre rundtramp! Istället för att osäkert nöja dig med att enbart trampa ner kan du även dra upp trampan. Detta med trampteknik är en hel konst tillika vetenskap som till och med proffsen får träna på.
Fördel 2: Du sitter säkrare på cykeln. Yes, tro’t eller inte. Säg att du råkar cykla på ett hinder och cykeln hoppar upp. Sitter du löst så studsar du i värsta fall av cykeln och slår i diverse mjukdelar eller till och med vurpar. Men sitter du fast så följer du med i cykelns uppåtrörelse. Det är ju genom att man sitter fast som man kan lära sig att hoppa över hinder – till och med plötsliga sådana, som till exempel vurpad klungpolare som brett ut sig på marken framför dig (peppar peppar) – eller nåt dumt fallet träd, om man cyklar i skogen.
Fördel 3: När du väl vurpar – vilket händer förr eller senare – så tar du inte emot dig med benet om benet sitter fast. Då landar du oftast på sidan, skrapar upp dig etc. och kanske bryter nåt nyckelben eller två men risken att du bryter ditt viktigaste vapen – ditt cykelben – är lägre.
Fördel 4: Du slipper halka av trampan när du trycker på, står upp eller råkar trampa lite snett. Palla slå i snippan eller snoppen!
(Fördel 5: Du ser så hemskt mycket mer snabbt ut och cyklar alltså snabbare. Alltså inget att bry sig om, om man inte tror på placeboeffekten)
Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler?
Jag körde faktiskt en specialvariant då jag formligen avskydde sitta fast. Jag började alltså cykla med mtb-äggvispar eftersom jag tyckte de var minst läskiga och lättast att komma i och ur – på racer alltså. Ändock cyklade jag mina första mil utan att klicka i cykelskorna! Och så vurpade jag fett och ofta när jag väl satt fast. Kände mig som en idiot faktiskt, jag som alltid varit säker på min kroppshantering. Samtidigt så vet jag med mig att jag alltid hatat sitta fast i saker. Fixar till exempel inte riktigt halsband, lager-på-lager-vardagskläder, långa kramar, ha för lite benplats i bussen etc. Hur som. Efter ett tag lessnade jag på att ständigt vurpa och känna mig fladdrigare än första gångens vätternmotionär i kantvind. Vi snackar alltså en månads fruktlösa försök att vänja mig vid klickare. Så jag bestämde mig för att jag först ville bli säker på cykeln, manövrering, växelhantering o d innan jag verkligen gav mig hän åt klickare. Så jag klickade ur och skruvade på rediga plattrampor på racern. Och gick med i min cykelklubb. Folks stirrade, inte minst för att jag cyklade relativt snabbt för att vara total nybörjare med platta trampor. Jag sket självklart i vad folks tyckte och det tycker jag du också ska göra. Sedan (ca två månader efter min första racertur) åkte jag och Peter till Frankrike och jag bestämde mig för att klicka i, denna gång i riktiga racerpedaler. Självklart resulterade detta i ett gäng numer klassiska vurpor, bland annat en halvvägs uppför Ventoux – men väl hemma slutade klubbfolksen stirra för att jag äntligen satt fast. Det hade alltså tagit mig typ tre månader att lära mig sitta fast utan att få fullkomlig panik. Och än idag slår jag i snippan ibland när jag inte riktigt får in foten. Men det händer typ alla, även proffs.
Så, alla ni som är rädda för att sitta fast – det är helt normalt. Hellre säkra cyklister än fladdriga osäkra sådana som kör rakt ut framför bilister för att de inte vågar eller hinner klicka ur i tid, eller hur? Alltså – ta din tid. Så småningom kommer du att greja skiten. Och är det läbbigt med racerpedaler – börja med mtb-iga sådana. Bra mycket enklare att klicka in och ur. Och förresten – det är enklare att ta en fot i taget, oftast samma fot. Jag börjar till exempel alltid med höger fot. Dra dig inte för att cykla inne i stan med klickare. Det är enbart genom praktik som man får in autopiloten på såna saker. Alltså – ut och stanna vid varje korsning.
Hoppas det hjälpte lite. Om inte annat så kan jag lova att whisky eller anissprit är grymt om du vill desinficera när du ska ta ut grusbitarna ur knäet. Jag vet, för jag har testat.
Hur var det för er andra? Gick det smidigt som smör eller sket det sig gång på gång tills det funkade? Har ni några bra nybörjartips?