Om att älska känna, drunkna men räddas strax före ändå

Just nu är det inne, detta med att diagnostisera, sätta namn på saker och ting och egenheter. När man förr talade om personlighetsdrag och karaktär pratar man idag i tidsenliga medicinskt klingande termer. Nåväl. Sådana som jag, personer som tar till oss lite för mycket, analyserar lite för hårt, tar åt oss lite extramycket av orättvisor och smågliringar knappt värda eftersmaken, ja vi har ju fått en egen diagnos. HSP – “highly sensitive personality” – heter det visst nuförtiden och står för högkänslighet. Jag vettefan om jag vill tillskriva mig en käck term och börja köpa på mig självhjälpsböcker, men faktum kvarstår. Jag tillhör skaran, hej hej!

Vill ibland dunka skallen i väggen eftersom jag inte kan släppa någon kommentar någon random dummo har fällt. Jag kan inte bara acceptera. Min hjärna klarar i princip inte av att sortera bland nya uttryck vilket resulterar i fantastiskt långtidsminne men också vidunderliga drömmar, ofta åt thrillerhållet. Och sociala sammanhang och “happenings”, ja det är hemskt vad det tar på min energi! Många tror att bara för att man är socialt utåtriktad och gärna finns, syns och deltar i sociala sammanhang så är man konstant ute efter social samvaro. Som om vore man uttråkad av att vara ensam och hela tiden sökte sig bort från sig själv. Men så är det inte alls i mitt fall. Jag älskar social samvaro och möten med andra individer. Men ni anar inte hur mycket energi det tar! Och hur njutningsfullt och grundläggande det är med ensamhet. De som står mig riktigt nära vet hur tysthetssökande och ensamvargande jag är när jag väl är hemma. En dag men många människomöten och -samtal resulterar ofta i att jag lägger mig ner i ett stilla, mörkt rum och bara ligger och andas alternativt läser en lugn bok. Jag har alltid älskat ensamhet.

Även under fester jag fixar (och jag älskar att fixa fester) är jag helst den som hellre observerar och mår av att alla trivs än helt enkelt trivs. Jag kan inte hjälpa det och jag finner mig i det. Och ju personligare människomöten jag varit med om, desto svårare blir det för mig att koppla bort alla intryck. Det är paradoxalt – men för oss lätt neurotiska högkänsliga personer så är det där med känslor en ständig kamp. Vi älskar ju att känna och få andra att trivas samtidigt som vi drunknar i allt detta känslohav som vardagen sköljer över oss!

Men en sak som jag inte kan drunkna nog i, det är naturens perfekt avvägda omfamning. Naturen är aldrig för mycket, den ger men kräver inget tillbaka. Den lyssnar på mitt hjärtas ojämna rytm och justerar den allt eftersom underlaget går från asfalt till packad sand till murrig mossa. Skogen balanserar upp färgröran i mina drömmar, sorterar in mina perfektionistiska planer i rätt prestationsfack, ger mig nya melodier att nynna på när jag blir för nevös inför förändringarna och ger mig en välbehövlig spark i baken när jag mentalt geggat ner mig för mycket i sådant som bara hämmar lyckan istället för att bygga upp den.