Hatälskar intervallkörning. Innan själva körningen är jag alltid livrädd att jag inte kommer att hålla, att jag blir avhängd, att jag får ont, att jag typ kommer sist och att hjälmen flyger av så alla ser hur okammad jag är. Ungefär. När jag väl är igång och benen känns pigga så är det helhemskt underbart och ingenting annat spelar roll. Jag måste bara bli bättre på en sak – att inte deppa ihop nåt så förjävligt (och ibland till och med lätta på pedaltrycket!) när jag blir omkörd utan börja jaga istället. Av någon anledning är jag mycket bättre på att pressa på när jag vet att jag är jagad än att jaga. Västmanländskt temposyndrom, kallar de det har jag hört.
Förresten så satt det ju helrätt med att kila förbi ett födelsedagskalas efter gårdagens isande-kantvind-diverseintervall-klubbpass. Ett gäng koppar te och tårta gör verkligen underverk med den stela kroppen. Idag värker det något i spirorna och det ska firas med mtb-teknik med Valle ute på Rocklunda!
Puss.
