Nackdelen med fantastiska helger som den som varit – med Engelbrektsrundan, stughäng, kvällspromenad och det gudomliga själs- och uteklimatet är att de tar slut.
Likt den västmanländska motvinden som brere sig ut på de rapsblommande gärden tar vardagsslakmotan vid och bromsar upp mig något. Sänker kadensen. Och det är så himla många tramptag och det är för lite paris över det hela.
Psykosomatisk baksmälla, det är vad det är.
Äventyrsjunkie (eskapist?) som jag är tar jag ändå och tvingar mig själv till att ta det lugnt. Ha lite lugnt och vardagligt och liiite tråkigt.
känner du igen dig?
Jag biter ihop och laddar om.
Sveper om från den extratajta klubbdressen till det mer vardagliga motionärskittet. På med vindisen. Min gamla hjälm på. Växlar upp. Ger motvinden en lätt puss och pekar fulfinger åt de fula fluffkajorna som okynnesbajsar på den tomma bilparkeringen jag sveper förbi på min kolfibersvarta cykel. Fluffkajorna, den platta parkeringen, ojämnheterna på orrestavägen, de långa mötena, tvättstugan, vädersnacket ja allt detta hör vardagsbalansen till.
Jag är nyfiken på allt. Jag brinner för allt. Mina tankar hotar kväva mig ibland
ja känner du igen dig?
så jag välkomnar motvinden hur mycket den än tär på mig och formar mina ben. Motvinden förlåter alla tankar. Jag tar slut varje kväll och ibland tidigt på eftermiddagen också. Jag googlar på Stockholm Alpes billigast flyg men jag trycker aldrig iväg biljettbeställningen.
Jag väntar lite till. Jag är för nyfiken på min egen vardag, den som låter mig ladda om i motvind.
Hur laddar du om?