Elitlicens.

Varje insats kräver sin belöning, kom ihåg det folksis!

Hej.

Vet ni vad jag gjorde igår? Jag betalade äntligen in de där 700 kronorna till Svenska Cykelförbundet. Så nu kan jag knappt bärga mig till jag får hem det lilla glansiga kortet som berättigar mig till timmar av fame och glory… ok, minuter av fame och glory och timmar av smärta, lärorik förnedring och mjölksyreyrsel.

Men, undrar ni lite försynt, för att inte såra mig, varför just elitlicens? Du har ju aldrig tävlat förut (förutom vurpfesten i Karlstadscrossen)?

Här är mina förklaringar, snyggt presenterade i en lista som sig bloggbör:

• Jag är 28 år och alltså för gammal för junior men för ung för senior / veteran. Det finns inga “mittemellan”-klasser för kvinnor i min ålder. Jag har alltså två lvg-klasser att välja emellan – antingen D-Sport eller elit. Heldumt egentligen, men det beror på att så få damer i min åldersgrupp tävlar. Men det ska vi ändra på så småningom, eller hur?
• Det låter, ser och känns bättre med en licens som det står elit på – det är precis som med snygga underkläder. Oavsett om jag ställer upp i D-Sport-klassen så ser jag målet framför mig – att så småningom både köra och prestera väl i elitklassen – framför mig.
• Jag kan alltid fostra masochisten i mig genom att nån gång under sommaren ställa upp i elitklassen. Har jag tur så är jag enda deltagande och vinner. Är vi tre tar jag i alla fall brons.
• Jag vill att så många brudar som möjligt börjar tävla och jag tänker att ser de att livsnjutarn Katja kan så kan de väl också, med råge dessutom.
• Med elit i licensen får jag en ännu större ursäkt till att kitta upp mig med ännu fler supersnygga cykelgrejer! Kul, va?

Men. Helt seriöst. I år gäller tre saker: a) mängd 2) teknik och 3) mer teknik.

Nu kör vi och en chokladbit på det!