Cykelkatten

Månad: december 2013

  • ett tvåtusentrettonår med Cykelkatten – del två!

    Alltså palla del två månad för månad. Känner mig som värsta löftesbrytaren men jag har verkligen noll ork kvar i lill-kroppen och än mindre i lill-skallen. Sov liksom nada inatt, varför drack jag kaffe så sent igår kväll? (ja jag är en sån flicka som blir uppspelt och svårnattad om jag dricker kaffe för sent)

    Sensommaren gick iaf ut på distans och ännu mer distans. Jag och Tony gjorde Tyskland osäkert i en vecka. Jag cyklade och mådde kalas uppe i Gästrikland / Dalarna, tillsammans med Frida och rising star-Rickard Jag besökte Falun och Dalarna och träffade Stefan och lokalt motstånd i form av en något besvärlig backe uppe i Bjurs. Delar av Periferigruppen åkte på cykelläger till Jönkvarna och jag fick älska med Vättern än en gång. Jag och Anna bestämde oss för att sikta mot tävling. Och vi genomförde Mälardalens vackraste distanslopp – Tour de Chat. Hösten kom med CX men då hade jag pajat mitt knä pga. felinställd sadel och kunde mest snällt titta på och direktör sportifa VCK:s CX-crew. Jag impulsköpte… nja, planeratköpte mig en begagnad MTB och kunde efter ett längre, besvärligt sjukgymnastikprogram cykla ute igen. Jag blev dessutom en av klubbens spinninginstruktörer och satte musikalisk eld på måndagspassen (vi kör torsdagar och lördagar nu under vårterminen). Hösten firades av med en härlig Cykelfest då jag i samarbete med CK Distans hade släpat hit (till Västerås) självaste RAAM-gurun Gunnar. Och jag körde min första cx-tävling på en tvådagarsgammal mtb och kom sist i min klass och lyckades vurpa fett och hade askul på köpet!
    Och sedan har det mest varit träning, jobb, en masse härligt häng med älskade Periferigruppen. Och den fantastiska känslan att jag blir starkare och att kroppen utvecklas grymt!
    Just ja, jag har fått upp en tavla också, samt bestämt mig för att tillåta mig vara den mest älskade flickan ändå annars fick det vara och andades ut.
    Det återstår egentligen bara en sak av 20-3 – att klippa tånaglarna för mamma säger att jag annars kan få blånagel och det VET JAG VÄL

    för idag fyller jag 28 år och då sköter man om sig själv och jag har en trasig skåpdörr hemma, nååågon snäll måste fixa det

    inte en dag visare

    GOTT NYTT ÅR

    älskar er, cykel och hundar bättre än katter för katter är mest fejk till naturen men låter bättre i bloggnamn 

    HÖRS IMORGON!

    er Katja
    mästarinnan av cykelestetik
    onödiga skador
    naiva skämt om allt det heliga
    hjärtskärande romantik så frukostmackan sätts i halsen
    obotlig tro på livet
    den mest jordnära divan ute i bloggosfären

    cykel punk och kärlek – glöm inte det år 2014,
    det kommer att bli ett snabbt och fantastiskt fluffigt år.

    Puss!

  • ett tvåtusentrettonår med Cykelkatten – del ett!

    God morgon!

    I januari åkte jag mest skidor och drack Irish tillsammans med goda vänner. Jag var liksom inte riktigt mig själv där, bara ett par månader efter att en pundare på trimmad moppe tagit livet av den vackra cyklisten jag planerade skapa familj och framtid med. Men trots blodhallucinationerna innanför ögonlocken var vintern vit, otroligt vit och föret var fantastiskt och jag hade ju faktiskt bestämt mig för att leva kvar. Så jag gick en kurs i bättre skidteknik hos en vasaloppsvinnare och tog varje ledig timma i skidakt. Om kvällarna spelade jag badminton med Valle, drack gott te med Grannen, spann järnet och la upp pinsamma post-spinning videos och drömde bort mig till våren.

    Och så plötsligt sålde jag av min trippelklingade alpbeprövade Specialized till en glad flicka som skulle göra sin första Klassiker. Och sa upp min stora trea. Och gick och köpte en ny, liten tvåa närmare stan och Rocklundas skidspår. 
    Februari började med den Stora Jakten på en ny racer. Jag kände mig otäckt ensam utan överrör att smeka på i sovrummet. Vilken tur att det fanns duktiga vänner, ni – kunniga läsare! – samt en masse experter ute på Internets. Tillsammans kom vi fram till vilken ramstorlek, utväxling och sånt specifikt jag skulle ha på min nya maskin. Jag, Grannen och Andreas utbildade oss till att bli motionsledare i våran klubb Västerås CK.

    Mars började med skavsår eftersom jag hade glömt att tejpa mina psoriasishälar för Stafettvasan. Ganska så helvetiska två mil på skidor, glad att jag inte åkte hela Vasaloppet… Vårklassikerna började, min favorit cykeltittarperiod! Och jag hade äntligen lagt beställning på ny racer – även känd som rosen eller tysk-italjenarn! Jag började blogga för Svenska Cycling Plus och ni fick gå en dejtingsskola för cyklister. Med hjälp av mina oubärliga vänner flyttade jag in mig själv, pryttlarna och rosen  i den nya lägenheten.

    I början på april kom bäste Jonas – ända från Norge! – på Vårklassiker-besök! Och fy så kul vi hade, åt massa fisk, kollade massa cykel och trivdes järnet. Och plötsligt blev det påsk och jag tog ut rosen på dess jungfrufärd och njöt av varenda liten meter, trots att isen fortfarande låg kvar i de skuggiga partierna. Den här listan gick varm i hörlurarna. Rätt som det är började de regelrätta klubbträningarna och jag och Grannen ledde våra första, trevande klungpass. Vi fikade en hel del på Stenugnsbageriet i Köping. Och jag hostade den nu traditionella Cykelfesten med och för mina kära klubbkompisar.

    Och i slutet av april så packade jag, Grannen och Ewa ner vår finaste lycra för en superb vecka på älsklingsön Mallis! Tyvärr strulade det hårt med cykeluthyrningen och ryggen som ju pajades för ett par månader framåt. Annars blev det en hel del backar och fantastiska distansrundor.

    Väl framme hemma började maj och med det började Anna gästblogga här på Cykelkatten. Innanredet på min S-workshjälm pajade och lagades med silvertejp färg svart. Det börjades med lopp och cykelläger på diverse urvackra orter runt om i Sverige – tillsammans med cykelkompisgänget Periferigruppen förstås! Jag kittade upp mig på en Garmin Edge 510. Jag led som fan av ryggontet och bestämde mig att kommande höst/vinter (dvs. hösten/vintern nu) göra ALLT för att hålla ryggen i konstant cykelschack. Och jag har aldrig lagt så mycket tid och energi på ryggen som jag gör nu! I slutet av maj kom Jonas en gång till och hängde med oss i Periferigruppen till Norberg och Engelbrektsrundan.

    Juni, vilken vacker sommarmånad i år! Jag cykelnjöt varje dag. Det blev både glada rundor på hemmaplan och cykelläger i Rättvik. Och så Halvvättern förstås, grymt lyckat, några mil med gänget, resten själv, inne på 5.10, inte illa med tanke på ryggfan som tvingade mig till massagepauser då och då. Cykelkatten fyllde ett år och firades med champagne och stoj tillsammans med Periferigruppen och våra hangarounds! GP:nas tid kom och jag började pröva mina vingar tillsammans med Anna, Ingela och Hanna. Midsommaren kom och spenderades uppe i Sandviken – och den grymma Midsommarnattsrundan – med snitt 24 km/h på treväxlad damtralla med barnsits! – genomfördes för att fly dansbandsmusiken (och få cykla mitt i natten förstås).

    Den andra delen kommer i eftermiddag! Päronens dator är typ, äldst så jag lyckas knappt skaka fram några länkar eller bilder och jag har säkert missat saker men ändå.

    Upp och käka nyårsfrulle med er nu, jag fyller år idag så jag ska fylla magen med bara sött idag. Puss!

  • Livstecken.

    Hej kärt läsarfolk.

    Jag har förstås inte gått och kolat vippen, det vore på tok för dramatiskt även för mig. Men däremot har jag medvetet valt att låta bloggen vila under ett par-fyra dagar – precis som man brukar låta racern vila efter en lång och framgångsrik utesäsong.

    Det kommer med andra ord fortsätta vara glest med uppdateringar fram till Nyårsafton (aka min födelsedag) och sedan kör vi igen med nya tag, snyggare och vassare än någonsin.

    Men här är några små updates så att ni har lite koll ändå. Sen vi hörts sist har följande hänt…

    * jag har ätit mycket, gott och sött. Och älskat varenda bit av maten.

    * jag har ägnat mycket tid åt familjen

    * jag har fått tillbaka min tralla. Över två veckor tog det för DBS att skicka rätt hjul (de skickade fel först) men som plåster på såret fick jag ett uppgraderat växelsystem. Så nu är jag en smått missnöjd ägare av treväxlat Shimano Nexus-system. Gillade SRAM bättre. Nåväl, tralljäkeln är cykelbar igen.

    * jag har sprungit och faktiskt njutit av det för att jag är en sån där konstig person som njuter av att träna i kyla

    * jag har inte cyklat ett smack

    * …men jag har börjat på en fin träningsplan till våren 2014
    * jag har vilat, vilat och vilat.
    * och jag har börjat bli glad och crushy igen. 
    Vi hörs, sköt om er så länge!
    Puss.

  • God Jul!

    God morgon och God Jul på er alla mina julfirande läsare. Och på er icke-julfirande – God Julöverlevnad på er med!

    Önskar er en massa kärlek, cykliga paket och hoppas tomten varit försiktig med växelörona.

    För min del kommer nu ett par dagar med för lite träning och för mycket god mat, misstänker jag men jag får låta bli att ha dåligt samvete för det och kanske sticka ut på en kort löprunda om längtan blir alltför outhärdlig.

    Mys på och ta hand på er därute

    (speciellt ni som antagit #festive500, vädermakterna är på er sida, önskar jag också körde men släkten är bäst ni vet)

    hörs snart

    er Cykelkatt

  • Tekniksöndag vid Gropen.

    Igår morse vaknade jag av att det värkte i hela kroppen av cykellängtan. Jag tror att jag tog på mig cykelsockorna innan jag klädde på mig i övrigt! Eftersom jag inte skulle vara ute så länge utan mest träna teknik nöjde jag mig med en enkel grötfrulle, med kaffemedmjölk och en chokladbit till. Ute blåste det järnet så det gällde att lycra upp sig vindtätt.

    Målet för passet var Hökåsen-Gropen – för världpressen känt som ett ställe där Västerås crosslag avgjordes några gånger i höstas (ni minns kanske den episka Festcrossen samt Novembercråssen i Johans regi). Hökåsen-Gropen är för västeråsare ett klassiskt ställe att träna mtb- och crossteknik på.

    I och med att jag anlände till Gropen rätt så sent, kanske vid två-tiden efter en mils uppvärmning på asfalt, så var det inte en cykelkäft där ute. Vilket ju passade mig perfekt. Den obefintliga mtb-tekniken tränas nämligen bäst på egen hand, till att börja med i alla fall. Ni vet ju själva, det tar liksom emot att göra bort sig inför andra (även om jag aldrig hade vågat vara så modig under Karlstadscrossen om det inte rörde sig om tävlingssammanhang.)

    Gropen låg nere, iskall och spegelblank och jag stannade till uppe i en sandig backe och tänkte på hur fint det är att vi har en egen Gropen, en så unik bana, och att det förhoppningsvis blir många fler crosslopp där under tvåtusenfjorton (är ju därför jag plågar mig med mtb-teknik, för framtida crossandets skull).

    Plötsligt uppenbarade den sig, den branta sandiga crossbacken som skulle bli dagens huvudattraktion. Jag började med att cykla halvvägs för att sedan banga ur. Jag insåg nämligen att jag skulle bli tvungen att cykla fort om jag inte ville fastna i det tjocka sandlagret. Där och då spelade jag in en självpeppningsvideo som ingöt lite mod i mina darriga ben. Sedan sprang jag upp med hojen, tittade ner, blev småfeg igen men då kom räddningen i form av en ettrig terrier dragandes sin ägare som tittade lite småskeptiskt på mig. Och då kom ju förstås Katjas ego fram – orka bjuda nån på ett misslyckande! – så jag drog ner sadeln lite, klickade i mig och mosade nerför den förbaskade backen som egentligen var mest sandig än farlig. Euforin blev total och jag spann på vidare runt Gropen och var lite extrastöddig vid de lite jobbigare partierna. 

    Eftermiddagssolen kom fram, förvirrande höstligt gul, och jag passade på att värmas in i själen och plåta min snygga maskin. Och visst – min cykel är för bra för mig – och ärligt talat vet jag inte om jag någonsin kommer att satsa helhjärtat på mtb – men så länge den ger mig en möjlighet att även under satansblåsigakallagråförhållanden jaga adrenalin och göra mig till en allmänt säkrare cyklist så kommer jag att se den som ett självklart inslag i stallet. Jag tror på att utmana mig själv och träna på sådant jag är usel på. Att jag kände mig stark och seg i den hemska motvinden på vägen hem var bara en bonus.

  • Dagens cykeloutfit, eller hur man klär sig rätt för kyligare turer.

    God kväll! Jag hade en fantastisk mtb-dag idag. Tänkte berätta lite utförligare om den imorgon, med snygga cykliga bilder och allt. Men idag nöjer vi oss med att kika på vad jag hade på mig under turen idag.

    Som bas har jag ett par varma men tunna yllestrumpor (jag kör Raphas standardsockor i svart. Landsväg kräver vita sockor. Mtb körs med svarta sockor. Var jag har läst det? Ingenstans. Jag bara tycker det.) På överkroppen sitter en varmare sportbehå. Vanliga kortbibs duger utmärkt att ha som grunduniform.

    På kortbibs drar jag på mina vintertights. Här gör man som man känner. Jag kör vinterbibs (fast utan padding då) vissa föredrar vanliga skid-/löpartights. Älskar att det med små, små bokstäver står wheelsucker på vaderna på mina vinterbibs. Ni kan ju lista ut meningen… Det viktigaste är att man inte drar på sig för tjocka prylar och att knäna är varma och sköna. Överkroppen kompletteras med valfri underställ, i syntet eller ylle (jag kör i ylle från finaste Kari Traa). Vill man så kör man understället under bibsens hängslen. Jag fryser sällan om armarna så jag kör med kortärmad cykeltröja på understället. Beroende på hur blåsigt det är väljer jag tunnare eller tjockare vindjacka. Idag körde jag på skidjackan men kunde lika gärna tagit den tunna vindisen.

    Min riktigt svaga punkt, köldmässigt sett, är skallen. Jag fryser jämt och ständigt om huvudet, och speciellt kinderna/tinningarna. Jag bara måste förfrusit där som barn. Jag fryser nämligen om kinderna även under sena sommarkvällar! Så här års skyddar jag huvudet med antingen yllekrage + mössa alternativt “rånarluva”. Nackdelen med rånarluva är att glasögona immar till när man stannar till.

    Proceduren avslutas med att jag drar på mig mtb-skor, på dem skoskydd i neopren (därav tunna strumpor, neoprenskoskydd är väldigt varma i sig!), tunnare skinn- eller skidhandskar (idag hade jag skidhandskar, men vart lite för varm nästan. Tänk på att långa turer kräver tjockare handskar!) och min fina S-works hundranittioåttagrammare.

    Många argumenterar mot vintercykling med att det tar sådan tid att klä på sig. Men det gör ju inte det! Faktum är att har man i förväg tänkt ut vad man ska ha och klär på sig fort så man inte hinner börja svettas innan man ens kommit ut (och alltså riskerar bli förkyld!), lyssnar på peppa tunes under tiden man klär på sig och samlar mod inför smått otäcka backar (som jag gjorde idag) så tar det kanske en tiondel av tiden man lägger på utstyrsel de gångerna man ska på fest, dejt eller långfärdsskridskotur.

    Kom gärna med egna tips!

    Kvällspuss påer

  • Spinning for Jesus.

    Valle alltså. Drog till med jultema på klubb-enkommafemtimmaren idag. Kändes smått bisarrt att pressa på som tusan till tonerna av All I want for Christmas is you men det gick! (det kanske är en vanlig grej för folks att spinna till julmusik men smått exotiskt för en annan) Partempot i mitten (fråga inte vad det är, det bara är sjukt jobbigt) fick i alla fall benen att tala i tungor…

    Hade egentligen tänkt att vädra mtb:n idag men två faktorer stoppade mig från detta: noll – väääldigt blåsigt ute, ett – väääldigt seg Katja efter gårdagens äventyr med Anna. Nytt försök imorgon! Då minsann blir det fina utebilder, idag är det knappt värt att lägga upp, bara halvtaskiga post-spin selfies liksom.

    Nu är jag utsträckt i soffan och Grannen kommer snart hit för att hänga med mig en halvtimma. Det han inte vet att jag tänker locka honom till att vara med i Cykelkattens Cykel_ _ _ _. Thihi.

    Puss påer!

  • So you can just chill And clear your head And let me do everything for you cause you deserve it Prepare your meal And make your bed Willing to switch places with you cause you are so worth it.

    Äntligen helg.

    På schemat står konsert och Anna-mys och inspelning av Cykelkattens Cykel_ _ _ _ och klubbspinning och MTB!

    Och jag ska duscha av mig denna veckan och återfödas imorgon. Helt fantastiskt, snart är det nyår! Tänka sig.

    Puss!

  • Kattens Festiva Kalender. Lucka 6: Tips för bäst (och minst irriterande) selfie.

    Elna vet kanske inte om det själv, men hon utgör en för mig aldrig sinande inspirationskälla <3 Som nu – hennes grymma inlägg om det där med (citat) selfies & svettig status har fått mig att verkligen tänka till (händer alltför sällan så tacksamt varje gång det sker).

    Vad gör en selfie grym och vad gör den sugig och vad gör den beige? Efter några tankeomgångar hit och dit så är jag stolt att i dagens Festiva Kalenderlucka presentera: FEM TIPS FÖR BÄST OCH MINST IRRITERANDE SPORTSELFIE. Nu kör vi:

    ett. Börja med att fundera ut syftet med din selfie. Vem riktar sig din selfie till? Är det dina lönna bilburna kollegor som du vill känga? Vill du bevisa för din mamma att du inte alls lever på femtvådieten där Gorby’s är huvudingridiensen? Vill du få ett lurigt romansobjekt på fall? Är du stolt över de där höjdmetrarna du kämpat dig uppför de senaste fem timmarna? Dina watt? Eller vill du helt enkelt spänna dig lite och se hur du gör dig på bild? Skälen kan vara många men en sak är säker – ingen selfie är den andra lik.

    två. Då själva kärnan i selfie är att manifestera sitt vältränade alter-ego – sluta skämmas och slappna av. Det värsta som händer är att folks tror att du är en självupptagentöntutannågonsomhelstsjälvdistansochkänslaförvadmanbörochintebörläggaupppåInternet men inse en sak – haters gonna hate och det är lovers du vill manifestera för. Så, slappna av så ser du mindre skitnödig ut på selfien. Det var så lite så 🙂

    tre. Försök göra nåt vettigt av Selfiearmen. Selfiearmen är selfiefotografens bästa vän men också värsta fiende. Det finns egentligen tre sätt att handskas med Selfiearmen:

    1. Sträcka ut den så långt som möjligt för att sedan klippa bort den på bild, s k falsk selfie (källa: NE)
    2. Framhäv den och gör den fördelaktig. Användbart på överkropps- och trainer-/Monark-selfies. 
    3. Flytta fokusen från Selfiearmen till din andra arm genom att göra nån klämkäck/het gest med den andra armen/handen. Victorytecken är ett säkert sätt. Man kan också visa fuck-you-tecken men det kan uppfattas som elakt så undvik gärna. Vi cyklister har lite att göra med gangztakulturen.
    fyra. Var noga med att komponera en kort men välbeskrivande oneliner till din selfie. Få selfies talar för sig själva så vill du verkligen inspirera och inte bara spela dryg – skriv gärna ett par vettiga rader och gärna någorlunda unikt så att folks förstår varför du lagt upp selfien. Det kan vara att du precis tagit en elak backe (gissa vilken av selfies i min kompott som bevisar detta), att du kittat upp dig på ny dress (gissa här med) eller att du anspelar på din normativa kvinnliga charm för att få hjälp med ett cykelmeksproblem (svårgissat eller hur!).
    fem. Glöm aldrig bakgrunden. Det värsta som kan hända är att du gör en Best of Blocket-grej och man ser en naken nybastad tomte i spegeln bakom dig eller märker att din selfie är tagen sittandes på toalettstolen. Just. Don’t. Do. It. Kroppshyllning i all ära men håll det någorlunda estetisk. Med titeln cyklist kommer inte bara en rad rättigheter – som rätten att spamma ditt flöde med selfies – utan även en rad väldigt tydliga estetiska skyldigheter.
    Lycka till!

    —

    BONUS: Spy [spaj]-selfie, tack Fredde.

  • Ett öppet brev till DBS.


    DBS när hon var bäbis
    kliniskt ren, hemma väntandes på sin jungfrutur 🙂


    “Kära DBS.

    Jag heter Katja, är sjugosju vintrar och bor i en mellanstor svensk stad som heter Västerås.

    Nu har jag varit utan brukscykel i snart två veckor.

    Känn på den – två veckor! 

    Dumma DBS. Hur svårt kan det vara att skicka ett standardhjul till en damtralla egentligen?

    Vet ni vad jag har gått igenom under de här två veckorna?

    Nä, tänkte väl det! Ni har inte en aning. För ni bor i Norge medan jag bor här i Västerås och vi är liksom inga kompisar inte ens bekanta. Ni läser förmodligen inte ens denna bloggen vilket innebär bara en sak – att ni är ena ignoranta bilburna tråkmånsar utan någon som helst empatikänsla.

    Fatta.

    Jag har behövt gå upp tidigare än vanlig. En halvtimme tidigare faktiskt! För att hinna ta den där förbaskade promenaden till jobbet. Och visst, promenader är mysigt. Jag älskar promenader. Men ibland vill en bara komma fram, snabbt. Jag har testat samtliga vägar till jobbet. Jag vet precis hur killarna som renoverar fasaden på Tessingatan, ser ut (helt ok utseende, dock inget för mig)

    Jag har inte kunnat storhandla. För alla affärer där saker säljs i stora, billiga mängder ligger långt ifrån staden och ska jag hinna med både jobb träning och vänner så finns det ingen tid över till att promenera två timmar om dagen bara för att handla billigt. 

    Jag har behövt låna bil och på så sätt bidragit till att vår planet förr eller senare går åt skogen. Men det är ert fel så jag tänker inte ha dåligt samvete.

    Jag har behövt duscha på anläggningen (svettig promenad leder till förkyld Katja) och på så sätt torkas till lite, eftersom man ju aldrig orkar kånka med sig alla fina krämer och oljor jag annars smör in min vackra kropp i för att inte se ut som ett fnöske i hyn.

    Men värst av allt – jag har känt mig som en sån där icke-cyklist som skrämts av snabba människor swischandes förbi mig. Nästan så att jag viftat med knytnäven åt män i lycra.

    Fattar ni vad ni gjort mot mig?

    Jag tänker kanske kräva er på ersättning för lidande.

    Synd bara att jag älskar min gula tralla som ni har designat i Norge och producerat i random asiatiskt land. Annars hade jag bytt cykel.

    Far åt pipan eller skicka mig ett presentkort så att jag kan pimpa upp min tralla med navdynamo, Brooks-sadel och en rottingkorg.

    Er hängivna kund

    Katja”