Månadsarkiv

december 2013

Cykel

ett tvåtusentrettonår med Cykelkatten – del två!

av Katja
skrivet av Katja

Alltså palla del två månad för månad. Känner mig som värsta löftesbrytaren men jag har verkligen noll ork kvar i lill-kroppen och än mindre i lill-skallen. Sov liksom nada inatt, varför drack jag kaffe så sent igår kväll? (ja jag är en sån flicka som blir uppspelt och svårnattad om jag dricker kaffe för sent)

Sensommaren gick iaf ut på distans och ännu mer distans. Jag och Tony gjorde Tyskland osäkert i en vecka. Jag cyklade och mådde kalas uppe i Gästrikland / Dalarna, tillsammans med Frida och rising star-Rickard Jag besökte Falun och Dalarna och träffade Stefan och lokalt motstånd i form av en något besvärlig backe uppe i Bjurs. Delar av Periferigruppen åkte på cykelläger till Jönkvarna och jag fick älska med Vättern än en gång. Jag och Anna bestämde oss för att sikta mot tävling. Och vi genomförde Mälardalens vackraste distanslopp – Tour de Chat. Hösten kom med CX men då hade jag pajat mitt knä pga. felinställd sadel och kunde mest snällt titta på och direktör sportifa VCK:s CX-crew. Jag impulsköpte… nja, planeratköpte mig en begagnad MTB och kunde efter ett längre, besvärligt sjukgymnastikprogram cykla ute igen. Jag blev dessutom en av klubbens spinninginstruktörer och satte musikalisk eld på måndagspassen (vi kör torsdagar och lördagar nu under vårterminen). Hösten firades av med en härlig Cykelfest då jag i samarbete med CK Distans hade släpat hit (till Västerås) självaste RAAM-gurun Gunnar. Och jag körde min första cx-tävling på en tvådagarsgammal mtb och kom sist i min klass och lyckades vurpa fett och hade askul på köpet!
Och sedan har det mest varit träning, jobb, en masse härligt häng med älskade Periferigruppen. Och den fantastiska känslan att jag blir starkare och att kroppen utvecklas grymt!
Just ja, jag har fått upp en tavla också, samt bestämt mig för att tillåta mig vara den mest älskade flickan ändå annars fick det vara och andades ut.
Det återstår egentligen bara en sak av 20-3 – att klippa tånaglarna för mamma säger att jag annars kan få blånagel och det VET JAG VÄL

för idag fyller jag 28 år och då sköter man om sig själv och jag har en trasig skåpdörr hemma, nååågon snäll måste fixa det

inte en dag visare

GOTT NYTT ÅR

älskar er, cykel och hundar bättre än katter för katter är mest fejk till naturen men låter bättre i bloggnamn 

HÖRS IMORGON!

er Katja
mästarinnan av cykelestetik
onödiga skador
naiva skämt om allt det heliga
hjärtskärande romantik så frukostmackan sätts i halsen
obotlig tro på livet
den mest jordnära divan ute i bloggosfären

cykel punk och kärlek – glöm inte det år 2014,
det kommer att bli ett snabbt och fantastiskt fluffigt år.

Puss!
0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

ett tvåtusentrettonår med Cykelkatten – del ett!

av Katja
skrivet av Katja

God morgon!

I januari åkte jag mest skidor och drack Irish tillsammans med goda vänner. Jag var liksom inte riktigt mig själv där, bara ett par månader efter att en pundare på trimmad moppe tagit livet av den vackra cyklisten jag planerade skapa familj och framtid med. Men trots blodhallucinationerna innanför ögonlocken var vintern vit, otroligt vit och föret var fantastiskt och jag hade ju faktiskt bestämt mig för att leva kvar. Så jag gick en kurs i bättre skidteknik hos en vasaloppsvinnare och tog varje ledig timma i skidakt. Om kvällarna spelade jag badminton med Valle, drack gott te med Grannen, spann järnet och la upp pinsamma post-spinning videos och drömde bort mig till våren.

Och så plötsligt sålde jag av min trippelklingade alpbeprövade Specialized till en glad flicka som skulle göra sin första Klassiker. Och sa upp min stora trea. Och gick och köpte en ny, liten tvåa närmare stan och Rocklundas skidspår. 
Februari började med den Stora Jakten på en ny racer. Jag kände mig otäckt ensam utan överrör att smeka på i sovrummet. Vilken tur att det fanns duktiga vänner, ni – kunniga läsare! – samt en masse experter ute på Internets. Tillsammans kom vi fram till vilken ramstorlek, utväxling och sånt specifikt jag skulle ha på min nya maskin. Jag, Grannen och Andreas utbildade oss till att bli motionsledare i våran klubb Västerås CK.

Mars började med skavsår eftersom jag hade glömt att tejpa mina psoriasishälar för Stafettvasan. Ganska så helvetiska två mil på skidor, glad att jag inte åkte hela Vasaloppet… Vårklassikerna började, min favorit cykeltittarperiod! Och jag hade äntligen lagt beställning på ny racer – även känd som rosen eller tysk-italjenarn! Jag började blogga för Svenska Cycling Plus och ni fick gå en dejtingsskola för cyklister. Med hjälp av mina oubärliga vänner flyttade jag in mig själv, pryttlarna och rosen  i den nya lägenheten.

I början på april kom bäste Jonas – ända från Norge! – på Vårklassiker-besök! Och fy så kul vi hade, åt massa fisk, kollade massa cykel och trivdes järnet. Och plötsligt blev det påsk och jag tog ut rosen på dess jungfrufärd och njöt av varenda liten meter, trots att isen fortfarande låg kvar i de skuggiga partierna. Den här listan gick varm i hörlurarna. Rätt som det är började de regelrätta klubbträningarna och jag och Grannen ledde våra första, trevande klungpass. Vi fikade en hel del på Stenugnsbageriet i Köping. Och jag hostade den nu traditionella Cykelfesten med och för mina kära klubbkompisar.

Och i slutet av april så packade jag, Grannen och Ewa ner vår finaste lycra för en superb vecka på älsklingsön Mallis! Tyvärr strulade det hårt med cykeluthyrningen och ryggen som ju pajades för ett par månader framåt. Annars blev det en hel del backar och fantastiska distansrundor.

Väl framme hemma började maj och med det började Anna gästblogga här på Cykelkatten. Innanredet på min S-workshjälm pajade och lagades med silvertejp färg svart. Det börjades med lopp och cykelläger på diverse urvackra orter runt om i Sverige – tillsammans med cykelkompisgänget Periferigruppen förstås! Jag kittade upp mig på en Garmin Edge 510. Jag led som fan av ryggontet och bestämde mig att kommande höst/vinter (dvs. hösten/vintern nu) göra ALLT för att hålla ryggen i konstant cykelschack. Och jag har aldrig lagt så mycket tid och energi på ryggen som jag gör nu! I slutet av maj kom Jonas en gång till och hängde med oss i Periferigruppen till Norberg och Engelbrektsrundan.

Juni, vilken vacker sommarmånad i år! Jag cykelnjöt varje dag. Det blev både glada rundor på hemmaplan och cykelläger i Rättvik. Och så Halvvättern förstås, grymt lyckat, några mil med gänget, resten själv, inne på 5.10, inte illa med tanke på ryggfan som tvingade mig till massagepauser då och då. Cykelkatten fyllde ett år och firades med champagne och stoj tillsammans med Periferigruppen och våra hangarounds! GP:nas tid kom och jag började pröva mina vingar tillsammans med Anna, Ingela och Hanna. Midsommaren kom och spenderades uppe i Sandviken – och den grymma Midsommarnattsrundan – med snitt 24 km/h på treväxlad damtralla med barnsits! – genomfördes för att fly dansbandsmusiken (och få cykla mitt i natten förstås).

Den andra delen kommer i eftermiddag! Päronens dator är typ, äldst så jag lyckas knappt skaka fram några länkar eller bilder och jag har säkert missat saker men ändå.

Upp och käka nyårsfrulle med er nu, jag fyller år idag så jag ska fylla magen med bara sött idag. Puss!

3 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Livstecken.

av Katja
skrivet av Katja

Hej kärt läsarfolk.

Jag har förstås inte gått och kolat vippen, det vore på tok för dramatiskt även för mig. Men däremot har jag medvetet valt att låta bloggen vila under ett par-fyra dagar – precis som man brukar låta racern vila efter en lång och framgångsrik utesäsong.

Det kommer med andra ord fortsätta vara glest med uppdateringar fram till Nyårsafton (aka min födelsedag) och sedan kör vi igen med nya tag, snyggare och vassare än någonsin.

Men här är några små updates så att ni har lite koll ändå. Sen vi hörts sist har följande hänt…

* jag har ätit mycket, gott och sött. Och älskat varenda bit av maten.

* jag har ägnat mycket tid åt familjen

* jag har fått tillbaka min tralla. Över två veckor tog det för DBS att skicka rätt hjul (de skickade fel först) men som plåster på såret fick jag ett uppgraderat växelsystem. Så nu är jag en smått missnöjd ägare av treväxlat Shimano Nexus-system. Gillade SRAM bättre. Nåväl, tralljäkeln är cykelbar igen.

* jag har sprungit och faktiskt njutit av det för att jag är en sån där konstig person som njuter av att träna i kyla

* jag har inte cyklat ett smack

* …men jag har börjat på en fin träningsplan till våren 2014
* jag har vilat, vilat och vilat.
* och jag har börjat bli glad och crushy igen. 
Vi hörs, sköt om er så länge!
Puss.

2 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

God Jul!

av Katja
skrivet av Katja

God morgon och God Jul på er alla mina julfirande läsare. Och på er icke-julfirande – God Julöverlevnad på er med!

Önskar er en massa kärlek, cykliga paket och hoppas tomten varit försiktig med växelörona.

För min del kommer nu ett par dagar med för lite träning och för mycket god mat, misstänker jag men jag får låta bli att ha dåligt samvete för det och kanske sticka ut på en kort löprunda om längtan blir alltför outhärdlig.

Mys på och ta hand på er därute

(speciellt ni som antagit #festive500, vädermakterna är på er sida, önskar jag också körde men släkten är bäst ni vet)

hörs snart

er Cykelkatt

3 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Tekniksöndag vid Gropen.

av Katja
skrivet av Katja
Igår morse vaknade jag av att det värkte i hela kroppen av cykellängtan. Jag tror att jag tog på mig cykelsockorna innan jag klädde på mig i övrigt! Eftersom jag inte skulle vara ute så länge utan mest träna teknik nöjde jag mig med en enkel grötfrulle, med kaffemedmjölk och en chokladbit till. Ute blåste det järnet så det gällde att lycra upp sig vindtätt.

Målet för passet var Hökåsen-Gropen – för världpressen känt som ett ställe där Västerås crosslag avgjordes några gånger i höstas (ni minns kanske den episka Festcrossen samt Novembercråssen i Johans regi). Hökåsen-Gropen är för västeråsare ett klassiskt ställe att träna mtb- och crossteknik på.

I och med att jag anlände till Gropen rätt så sent, kanske vid två-tiden efter en mils uppvärmning på asfalt, så var det inte en cykelkäft där ute. Vilket ju passade mig perfekt. Den obefintliga mtb-tekniken tränas nämligen bäst på egen hand, till att börja med i alla fall. Ni vet ju själva, det tar liksom emot att göra bort sig inför andra (även om jag aldrig hade vågat vara så modig under Karlstadscrossen om det inte rörde sig om tävlingssammanhang.)

Gropen låg nere, iskall och spegelblank och jag stannade till uppe i en sandig backe och tänkte på hur fint det är att vi har en egen Gropen, en så unik bana, och att det förhoppningsvis blir många fler crosslopp där under tvåtusenfjorton (är ju därför jag plågar mig med mtb-teknik, för framtida crossandets skull).

Plötsligt uppenbarade den sig, den branta sandiga crossbacken som skulle bli dagens huvudattraktion. Jag började med att cykla halvvägs för att sedan banga ur. Jag insåg nämligen att jag skulle bli tvungen att cykla fort om jag inte ville fastna i det tjocka sandlagret. Där och då spelade jag in en självpeppningsvideo som ingöt lite mod i mina darriga ben. Sedan sprang jag upp med hojen, tittade ner, blev småfeg igen men då kom räddningen i form av en ettrig terrier dragandes sin ägare som tittade lite småskeptiskt på mig. Och då kom ju förstås Katjas ego fram – orka bjuda nån på ett misslyckande! – så jag drog ner sadeln lite, klickade i mig och mosade nerför den förbaskade backen som egentligen var mest sandig än farlig. Euforin blev total och jag spann på vidare runt Gropen och var lite extrastöddig vid de lite jobbigare partierna. 

Eftermiddagssolen kom fram, förvirrande höstligt gul, och jag passade på att värmas in i själen och plåta min snygga maskin. Och visst – min cykel är för bra för mig – och ärligt talat vet jag inte om jag någonsin kommer att satsa helhjärtat på mtb – men så länge den ger mig en möjlighet att även under satansblåsigakallagråförhållanden jaga adrenalin och göra mig till en allmänt säkrare cyklist så kommer jag att se den som ett självklart inslag i stallet. Jag tror på att utmana mig själv och träna på sådant jag är usel på. Att jag kände mig stark och seg i den hemska motvinden på vägen hem var bara en bonus.

3 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail