Igår morse vaknade jag av att det värkte i hela kroppen av cykellängtan. Jag tror att jag tog på mig cykelsockorna innan jag klädde på mig i övrigt! Eftersom jag inte skulle vara ute så länge utan mest träna teknik nöjde jag mig med en enkel grötfrulle, med kaffemedmjölk och en chokladbit till. Ute blåste det järnet så det gällde att lycra upp sig vindtätt.
Målet för passet var Hökåsen-Gropen – för världpressen känt som ett ställe där Västerås crosslag avgjordes några gånger i höstas (ni minns kanske den episka Festcrossen samt Novembercråssen i Johans regi). Hökåsen-Gropen är för västeråsare ett klassiskt ställe att träna mtb- och crossteknik på.
I och med att jag anlände till Gropen rätt så sent, kanske vid två-tiden efter en mils uppvärmning på asfalt, så var det inte en cykelkäft där ute. Vilket ju passade mig perfekt. Den obefintliga mtb-tekniken tränas nämligen bäst på egen hand, till att börja med i alla fall. Ni vet ju själva, det tar liksom emot att göra bort sig inför andra (även om jag aldrig hade vågat vara så modig under Karlstadscrossen om det inte rörde sig om tävlingssammanhang.)
Gropen låg nere, iskall och spegelblank och jag stannade till uppe i en sandig backe och tänkte på hur fint det är att vi har en egen Gropen, en så unik bana, och att det förhoppningsvis blir många fler crosslopp där under tvåtusenfjorton (är ju därför jag plågar mig med mtb-teknik, för framtida crossandets skull).
Plötsligt uppenbarade den sig, den branta sandiga crossbacken som skulle bli dagens huvudattraktion. Jag började med att cykla halvvägs för att sedan banga ur. Jag insåg nämligen att jag skulle bli tvungen att cykla fort om jag inte ville fastna i det tjocka sandlagret. Där och då spelade jag in en självpeppningsvideo som ingöt lite mod i mina darriga ben. Sedan sprang jag upp med hojen, tittade ner, blev småfeg igen men då kom räddningen i form av en ettrig terrier dragandes sin ägare som tittade lite småskeptiskt på mig. Och då kom ju förstås Katjas ego fram – orka bjuda nån på ett misslyckande! – så jag drog ner sadeln lite, klickade i mig och mosade nerför den förbaskade backen som egentligen var mest sandig än farlig. Euforin blev total och jag spann på vidare runt Gropen och var lite extrastöddig vid de lite jobbigare partierna.
Eftermiddagssolen kom fram, förvirrande höstligt gul, och jag passade på att värmas in i själen och plåta min snygga maskin. Och visst – min cykel är för bra för mig – och ärligt talat vet jag inte om jag någonsin kommer att satsa helhjärtat på mtb – men så länge den ger mig en möjlighet att även under satansblåsigakallagråförhållanden jaga adrenalin och göra mig till en allmänt säkrare cyklist så kommer jag att se den som ett självklart inslag i stallet. Jag tror på att utmana mig själv och träna på sådant jag är usel på. Att jag kände mig stark och seg i den hemska motvinden på vägen hem var bara en bonus.