oktober 2013
Dagens spä-på-cyklisthatet-bidrag kommer från Expressen och stavas Dyrare och snabbare cyklar fara på vägarna. Fastän Expressen själva i artikeln nämner att: “Samtidigt går det inte att styrka att bilolyckorna ökat i takt med sportbilarna” så finns ändå påståendet i titeln – det vore ju förkastligt att skippa ett så hett ämne som träningsmänniskor på racer för att det tja, strider lite mot den tråkiga statistikbristen!
Dyrare och snabbare bilar fara på vägarna
Bilisterna blir inte fler, men de har dyrare bilar.
Och de kör fortare.
– Kör man på ett litet barn eller en gammal människa så kan det få förödande konsekvenser om man kommer i 30 blås med en bil, säger Sandra Piedrahita, inspektör på Citypolisens trafikenhet i Stockholm.
Ungefär var femte svensk tar bilen till jobb och skola varje dag, och ungefär var tionde använder den som huvudsakligt transportmedel i tillvaron.
Tillväxttakten vad gäller antalet bilar i Stockholms län har å sin sida mellan åren 1970 och 2000 varit tre till fyra gånger så snabb som den för befolkningsutvecklingen. Biltätheten i Stockholms län har sålunda sedan början av 1970-talet och fram till idag ökat från 260 bilar/1000 invånare till 392 bilar/1000 invånare. En ökning med dryga 50 procent. (källa)
Många talar om en biltrend i vårt avlånga land. Totalt körs 4 435 778 svenskregistrerade personbilar dagligen i Sverige (källa).
Den handlar dock inte så mycket som att fler bilar som att de som gör det, gör det ordentligt.
– Det har varit en tydlig trend de senaste två åren att man köper dyrare bilar, tillbehör och att man servar bilarna mer, berättar ordförande för branschorganisationen Svensk Bilism.
Efterfrågat
Det är alltså motionsbilarna, hybridbilarna och sportbilarna som ökar mest på vägarna som ett led i en allmän lyxtrend. Och inte minst i storstäderna utnyttjar många de ofrånkomliga transporterna som ett träningspass genom att ta sportbilen till jobbet, förklarar Klas Elm.
Men har man väl valt sportbilen kan det också vara lockande att sportköra.
(Meanwhile… I Stockholm genomförde polisen en hastighetskontroll för cyklister i augusti i år på gåfartsdelen av Götgatan, efter att allmänheten efterfrågat det.)
“Bränner i väg”
Inte alla bilister som stoppades av polisen erkände utan omsvep sitt brott och fick böta 2 400 kronor (källa).
– En del är väldigt dåliga på att följa trafikreglerna för de tycker inte att det ska gälla bilister och andra är jätteduktiga. Sen är det väldigt höga hastigheter många gånger på bilarna när man kör om och så vidare, säger Sandra Piedrahita, inspektör på Citypolisens trafikenhet i Stockholm.
Är bilhastigheten ett problem?
– Ja, i alla fall när man bränner i väg på en stadsgata och kör slalom mellan gångtrafikanter med barnvagnar och barn som går. Det är ett väldigt risktagande, det är nästan vårdslöst.
Samtidigt går det inte att styrka att bilolyckorna ökat i takt med sportbilarna.
Statistik från såväl Transportstyrelsen som Socialstyrelsen tyder på att de snarare legat på en konstant nivå de senaste 15 åren. Ungefär tjugofemtusen (25 000) personer per år hamnar på sjukhus på grund av bilolyckor. Under de senaste 12 månaderna har 271 personer omkommit och 2 816 skadats svårt i vägtrafikolyckor. Under de senaste föregående 12 månaderna omkom 280 samt skadades svårt 3 033 personer. (källa)
– Vad som är anmärkningsvärt är att det är fler cyklister som blir inlagda på sjukhus än personbilstrafikanter, säger Jan Ifver, statistiker på transportstyrelsen.
En stor procent av alla bilolyckor är singelolyckor, alltså att man helt enkelt kör omkull. De är den vanligaste olyckstypen utanför tättbebyggt område och även vanligast bland de olika olyckstyperna att få dödlig utgång, förmodligen på grund av att de oftast inträffar där hastigheterna är högre. (källa) Något som förebyggs med god väghållning och sunt bilförnuft, enligt Jan Ifver.
Läs också vad Cyklistbloggen skriver om artikeln. Och vad jag tror är lite av orsakerna till varför just racercyklarna väcker sådan avsmak hos den goda bilburna befolkningen.
Jag ser lite störd och bekymrad ut på den här bilden från Siljan Runt, vilket beror på just slangarna jag har om halsen. Jag fick ju dubbelpunka, och därmed två pajade slangar. Illa nog att sinka och bli sinkad, men vad ska hända med de trasiga slangarna? Den ena har ett katastrofstort hål som bara inte går att laga. I vilket kärl ska jag sortera dem??
Cykel är en prylsport som jag älskar men jag gör mitt bästa för att hålla igen på konsumtionen av i alla fall NYA prylar (info: på bilden har jag beg. handskar, bibs och sjal, samt faktiskt glasögon och även örhängen, tröjan är av återvunnen fiber).
Något av det som inspirerar och imponerar på mig mest, det är när gamla saker som alla tror är dömda till förbränning, får ett liv till. Eller nio, som kattens!
I Eskilstuna, där jag jobbar, har de en utbildning på folkhögskolan som heter Recycle Design. Där finns ett gäng sköna människor som ägnar 1-2 år på att lära sig att tillverka nya saker av uttjänta material.
Kaffeförpackningar blir en flätad lunchlådeväska. Kapsyler blir en lampskärm. Bilbälten blir bärremmen till en axelväska av gammal segelduk, och så vidare. Materialet får de så gott som alltid gratis.
Mitt hjärta tog ett skutt när jag såg deras armband – av cykelslangar! En student, Josephine, hade nischat sig just mot cykelslangar, och tillverkade fullt av örhängen med detta som bas. Hon hade även börjat göra flätade korgar, och så då dessa armband.
Cykelsäsongen är snart slut, dvs. lövet Benny och alla hans våta kompisar börjar ta över gator och torg (se Katjas tidigare inlägg). Vi med tunna däck och sommarlycra får lov att ägna oss åt annan förströelse såsom knyppling eller löpning, varvat med vinterservning av tvåhjulingen.
Och medan vi gör det, varför inte förgylla handleden med en tillplattad cykelslang?
Ett löfte till mig själv (inget pompöst, jag lovar, ba ett träningslöfte lixxom)
Nä nu har jag bestämt mig – inspirerad av alla glada morgontweets från morgonpigga cyklister.
Bestämt mig för att om inte dygnets timmar tänker räcka till så ska i alla fall jag göra det.
Bestämt mig för att nästa racersäsong, då ska jag morgonträna.
Jag ska tvinga mig upp så jag är påklädd senast sju.
Köra en timme.
Så jag är på jobbet senast åtta.
Duscha max en kvart-tjugo minuter.
Så jag är arbetsför senast halv nio-nio.
Jobba den vanliga tiden.
Sedan träna vidare.
Det kommer att bli sjukt jobbigt i början.
Jag kommer att vara sjukt trött.
Irriterad, hungrig och motig.
(jag vet ju hur försöken tidigare varit. Oftast cyklar jag iväg till någon tjejkompis ett par-fem mil utanför Västerås och slaggar där med den goda intentionen att cykla till jobbet på morgonen. Sedan slutar det alltid med att både jag, tjejkompisen och racern åker bil till Västerås)
Men jag kommer att fixa det.
Inte varje dag, men i alla fall ett par dagar i veckan – kanske de dagarna jag inte kör med klubben utan tränar styrka eller core eller något annat tilläggigt måstigt.
Och om ni undrar om jag är störd som sitter och planerar mars när det inte ens är november ute så ska ni veta att jo, jag är störd och måste planera sådant fett långt i förväg för att hinna ställa in mig, kitta upp mig (så klart!).
Och som med så mycket annat så vill jag förstås engagera flera. Tids nog ska jag försöka skrapa ihop ett morgonpiggt gäng som tillsammans planerar och genomför morgonrundorna och kanske tar en frukostmacka ihop. Grupptryckets makt är enorm och sådana som jag kan behöva arselsparkas peppas till sådant som svala morgonturer när jag mest vill ligga och drömma om djurbäbisar och sydländska berg.
Periferigruppen – jag räknar med (vissa av) er! Kan också tänka mig att det finns seriösa Västerås CK-are som är sugna.
Så nu vet ni. Jag har bestämt mig.
Hej jag heter lövet Benny och jag är så förbännad på att ni jämt ska sparka på mig och min familj på vägen till jobbet bara för att glorifiera hösten!