Vi var sex stycken Västerås CK:are som ställde upp i gårdagens etapp. |
Micke kom och proffsfotade lite. |
Annas nummerlapp, mycket prydligare ditsatt, därav bild på den istället för min! |
Jag körde svart. Någon förvånad? //fröken Stel |
Vi var sex stycken Västerås CK:are som ställde upp i gårdagens etapp. |
Micke kom och proffsfotade lite. |
Annas nummerlapp, mycket prydligare ditsatt, därav bild på den istället för min! |
Jag körde svart. Någon förvånad? //fröken Stel |
Andra dagen på min Gotlandsrandonné får jag en insikt om vad det kan innebära att vara nyttig.
Jag är på solotur med lätt packning medan Katja jobbar klart det sista innan semestern. Natthärbärge hittar jag hos bekanta ö-bor och dagarna spenderas i sadeln – i stekande sol och mördande motvind.
Denna dag vevar jag ut till det mycket rustika stenugnsbageriet i Rute på norra Gotland. Det här bageriet med kafé är ett av mina måsten på ön. Jag har slickat mig om munnen i flera dagar. Här ska fikas! De har en jätterostig gammal herrtralla med skylt vid vägen, bara en sån sak. Jag svänger av och klickar ur och drar in doften av Riktigt Bröd.
Jag stiger in i bageriet; varje randonnörs våta dröm. Mitt tränade öga spanar genast in nyttigheter som ska fylla mina depåer och ge mig lite surdegsnjutning: surdegsbröd med valnötter, surdegsbröd med vetemjöl, surdegsbröd på rågsurdeg, surdegspizza. Tranbärsbars. Äppeljuice från Österlen tappat på estetiska flaskor.
Och så finns där också min värsta fiende. Drypande av socker och smör, ljuvligt ringlad runt sin egen axel, precis tagen ur ugnen.
Den fruktade kanelbullen.
Jag tar aldrig bullar eller kakor när vi fikar med klubben. Hallå det är ju ONYTTIGT. Under dödshot tar jag en chokladboll; annars blir det oftast en präktig smörgås med ost (på stenugnsbageriet i Köping) eller en menlös fralla med banan (på det lite mer svenniga Markan i Strömsholm).
En kanelbulle, aldrig i livet.
Men nu står jag alltså här vid disken på stenugnsbageriet i Rute på min andra dag av Gotlandsturen och stirrar på den där kanelbullen. Jag måste ta tag i huvudet med båda händerna och vrida det med våld för att blicken ska riktas mot tranbärsbarsen med pumpafrön på fatet längre bort.
Slutligen ber jag om två släta surdegsfrallor, en till nu och en till imorgon frukost, och från kyldisken väljer jag en iskall lättöl att skölja ned degbiten med. Jag sätter mig i solen och slukar mitt fika. Drömmer mig tillbaka till målgången i Vätternrundan, där en sådan här lättöl kan få mig att gå över lik. Så mjuk och bubblande mot tungan, så fulländad, så nödvändig efter 30 jävliga mil.
Jag knäpper ett somrigt kort på mina korslagda cyklistben och skickar till en kompis. Vinkeln uppifrån gör att jag ser oproportionerlig ut med killer lår och minifötter.
Det är dags att cykla iväg, men jag kan inte resa mig. Jag är inte tillfredsställd, det finns tvekan i kroppen. Jag skälver när det går upp för mig vad jag måste göra, även om det är läskigt och ovant. Tur att ingen här känner mig.
Jag går in i bageriet igen och pekar på kanelbullen.
“En sån där att ta med”, säger jag.
Värmen av kanelbullen i min hand är obeskrivlig. Det bildas små fettfläckar där smöret tränger igenom den bruna papperspåsen. Jag går nedför grusgången till min cykel, monterar på sadelväskan och bereder plats för bullen. Fast först tar jag en liten minitugga för att smaka, medan den fortfarande är varm. En liten tugga, ja den var varm – undrar om den verkligen är genomvarm överallt. Jag tar en liten extra minitugga till, och en till. Den exploderar i min mun. Kanel och socker smeker mitt gomsegel och letar sig ut tillsammans med mjöl och smör i varje vrå av min kropp.
Bullen tar vägen via hjärtat, och vips är den slut. Den bruna påsen prasslar i min hand och fikarasten är över. Kroppen är redo för cykling igen.
Jag blir stående med den tomma bullpåsen och inser att kanelbullen var min vän. Det var bullen jag ville ha, hela tiden.
För om jag är sugen på en macka, då är mackan nyttigast. Men om min kropp skriker efter bulle, då duger bara bulle.
Nåt att tänka på nästa gång ni ska fika.
Hej.
Det var länge sedan sist vi körde ett gulligt samlingsinlägg. Dags nu. Speciellt med tanke på hur många finfina cykelrelaterade saker det finns nu jag hjärtar med hela mitt #ckkonsumtion-hjärta. Men också vanliga hjärtat förstås.
Nu kör vi, Cykelkatten <3 just nu:
Raphas kommande cityguides för mina älskade städer Berlin, Amsterdam, Paris m fl. som utlovas vara alldeles retrokonstnärliga och få plats i cykelfickan. Perfekt för en cykelväskvägrare…
…som förresten undrar om Kaptajns sadelväska ändå inte är helt helt ok om man någonsin, mot förmodan, skulle få för sig att våldföra sig på rosen med praktiska påhäng (det slog mig precis att Tour de Chat med sina tjugofem mil är ju precis ett sådant tillfälle!)
Det har inte undgått många att jag skaffat mig en ny carbon crush, denna gången på en Argonaut (bara namnet, dör lite!). Trots vissas antydan om att hans styhuvud är lite för stort långt för mig så är jag prompt nykär och galen. Tänk matcha den hojen med…
…min nya (eller varför inte Johans) superfina Team Sky-dress? Grr grr, säger jag bara. Men argonauten är lite för dyr för min konsultplånka just nu så jag funderar på att blåa upp min tysk istället genom att köpa på mig en Team Sky-blå sadelstolpsklämma. Är det förresten någon av er som vet var man kan få tag på en sådan? Har hjärnsläpp och kommer inte på nån affär som säljer färgglada klämmor. Nu har jag även fått twittertips av Thomas att det faktiskt går att köpa hobbyspray och spraya klämman blå. Inte dumt faktiskt, kanske får bli en lösning?
Ride of Hope. Efter att ha tvekat mellan Mälaren Runt (av lokalpatriotiska distansskäl) och Ride of Hope nu på lördag så har jag ändå fått ge vika för Ride of Hope. Det är ju liksom självklart, av skäl jag inte behöver förklara. Bonus: sovmorgon (etappen vi ska köra, den till Uppsala (och sen hem) går inte förrän typ tio på morgonen, woop woop elvisfrulle here I come!) Tjugo mil och sjysst syfte – det kommer att bli ett episkt lördagspass. Ska ni också köra någon etapp?
What fuel crisis? och andra gulliga cykelposters i mitt Pinterest-flöde. Måste börja jaga pappersformatade sådana att smycka min lya ciclista med. Jag och Tony såg en del fräna posters i Berlin men inga cykelrelaterade (kanske för att vi var sjuka och inte riktigt orkade leta alltför ihärdigt).
Det faktum att det är snart höst – vilket innebär mer än bara svalkande vindar och hjärtskärande vackra omgivningar att cykla i! Nä, för oss i Västerås (och kanske för någon icke-västeråsande cyklist som är alldeles, alldeles sugen på att komma och fira av sommarsäsongen med oss? Maila till cykelkatten@gmail.com) innebär det även Cykelfest och i år så har jag (tillsammans med CK Distans) lyckats få till ett alldeles speciellt tema och en alldeles speciell gästspelare… Tja, detaljerna avslöjas senare.