Månad: januari 2013

Hej!

Solen skiner här i Västerås och jag är glad.

De belgiska små och den franska röda är inhandlade; skidorna är vallade och jag har en ny flaskgrön termos att ha blåbärssoppan i.

Om ett par timmar är det dags att hoppa in i bilen, och sen in i partybussen, för vi åker till Sälen!

Tre dagar med skidor och diverse galenskaper i sällskap av fyrtio andra galningar!

Ha en fin dag nu kära läsare.

Och tack för all input gällande cykelval, har läst med största noggrannhet och tänker när jag kommer tillbaka, sammanställa ett inlägg med era synpunkter. De är riktigt värdefulla! Tack <3

Hej.

Som ni vet så har jag sålt Gasellen precis som jag hade tänkt.
Och jag har ju då suttit och spanat och läst och drömt och så och så har ju urvalet smalnat och smalnat lite till.
Eftersom jag är kvinna så vet jag att om det är nåt jag ska lita på så är det min kvinnliga intuition (som av nån anledning alltid pekar på sånt jag egentligen inte har råd med, nån som känner igen sig? ;))
Men nu börjar det bli dags att bestämma mig.
Och då står valet mellan dessa två skönheter:

ROSE Pro-RS 3000

och

Canyon Ultimate CF 7.0

Rent krasst tänkt är ROSE-rennern den som är mest prisvärd av de två. Om inte annat så sett till standardkomponenterna – Ultegra 6700 är förstås vassare än 105-gruppen som erbjuds som standardval till Canyon-cykeln. Men inget står hugget i sten och blir det en Canyon så får de förstås snällt smälla på Ultegran alt. SRAM Force. Och väljer jag ROSE-cykeln så är jag inte heller helt hundra på om det blir Shimano eller SRAM (helst hade jag ju valt SRAM Red men jag måste jag ha lite cash över till att köpa mat och sånt oväsentligt också). Fördelen med Shimano är att typ halva Sverige kör runt med dem vilket gör det enklare att få tag på mekkunskap och verktyg (även om jag har en del verktyg som funkar för både Shimano och SRAM). Nackdelen är förstås känslan. Samma gäller hjul. Standardhjulen är lättare på ROSE än de på Canyon-cykeln. Sadel o d är förstås också sånt jag tänker laborera med (jag måste exempelvis ha en utskuren sadel och jag vet egentligen inte va jag känner för fi´zi:k (ett jäkla namn att stava!).

Nu till det viktigaste. Ramutseendet. Det svåra med att köpa online är ju att man inte riktigt kan föreställa sig hur perfekt/imperfekt ramen kommer att se ut i min size, 55 (ca 84 cm-grenhöjd) när den väl anländer. Av erfarenhet så vet jag i och för sig att den sizen är rätt smäcker, herrcyklarna i de storlekarna brukar se någorlunda eleganta ut.

Ett annat val gäller vevparti. Ska jag ta det säkra före det osäkra och välja trippelparti eller ska jag join the cool gang och köra kompakt vevparti? Minns jag hade stor glädje av trippeln i Alperna.

Har även funderat lite på denna från ROSE men ogillar det röda inslaget i ramen.

Hur hade ni tänkt? Kom gärna med era idéer och åsikter!

Har precis kommit hem med tre saker i fickan:

• ett lägenhetskontrakt (se bara så fin den är, min alldeles egna tvåa)
• en vindtät superb mössa i härlig ylleblandning (varit utan skön stadsmössa i kanske en månad nu, ren ram lathet)
• en väldigt bestämd uppfattning om vad min nästa landsvägsvelociped blir nu när Gasellen fått en ny matte (svart och grafiskt är en ledtråd…)

Grattis till mig!

Wohoo!

Igår hände en spännande och trevlig grej.
Som föregick av ett alldeles lyckat spinning/core-pass, rethostan och ryggsmärtan till trots.

Jag kommer att berätta för er fast lite senare idag.

*håll tummarna nu*

Hej.

Hundar, de dör de med.

Det är fett sorgligt oavsett (kan fortfarande inte komma över min hunds död, och då var det ett antal år sedan och jag var inte ens med när hon dog liksom)

Här har man gjort nåt väldigt vackert av den sista tiden med en älskad hund.
Men anledningen till att jag lägger upp den här snygga kortfilmen är nån helt annan.
Mest gjord i stål.

Läcker biroll spelad av en bike.

Hej.
Bloggtorkan beror på halsens torrhet.
Jag är sällan sjuk men när jag väl blir förkyld så håller det i sig tillräckligt länge för att ta kol på både kondisen och mojon.
Har nu varit seg och slö och hostig och trist i ett par veckor.
Ska dock försöka genomföra ett drägligt spinning/core-pass nu på lunchen.

Häng i och ride on!

Puss!

men känner mig som så

Mina lunchspinningpass kör jag på Actic Kristiansborg här i Västerås. Lokalen är ganska mörk och tråkig men utsikten är fin. De stora helväggsfönstren öppnar upp mot ett roigt småhusområde.

Och någon av de första gångerna efter att min Tuss cyklat iväg för alltid

de gångerna jag inte ens vågade titta åt sidan
för jag inte vågade behöva förstå att cykeln bredvid mig var tom, eller upptogs av någon levande,

någon som inte var du

så fokuserade jag blicken lite extra på det roiga småhusområdet som jag såg genom fönstren

och så plötsligt såg jag en svart liten tuss
en mörkpälsad katt
sitta på en staketstolpe vid ett av husen
alldeles, alldeles stilla.

I början trodde jag att det var en liten staty, av typen “trädgårdstomte”. Kanske hantverk i gjutjärn eller betong eller liknande trädgårdsmaterial. För den svarta tussen satt blickstilla vänd mot mig under hela passet. Inte en enda gång ändrade den sittställning. Inte en enda muskel på den eleganta smäckra kroppen tydde på att djuret levde.

Förbryllad stirrade jag tillbaka på tussen.

Var den på riktigt? Hade jag sett den där förut? Var det en riktig katt eller bara en sak?

Och nästa gång var den borta. Och jag förstod.

Och nästa gång vågade jag titta på cykeln bredvid mig och log mot den kämpande tjejen i gult linne som svettades mot samma mål som jag.

Och en annan gång så var jag omringad av kollegorna.

Och jag visste att min Tuss aldrig hade lämnat mig annat än rent fysiskt.

Och de små tecknen finns överallt och en tjejkompis frågade häromdagen men Katja, är inte du lite bitter över allt du berövats på? Och jag skakade på huvudet och sa nej, jag har ingen som helst rätt att vara bitter. Jag är bara oerhört tacksam för den rikedomen jag fått under den tiden vi fick ihop och fan, allt måste lösa sig.

Min Tuss hade inte velat något annat.

Hej.

Snokar runt lite på nätet och finner till min Jane Doe-glädje att H&M (!) av alla företag till våren släpper en cykelanpassad ung-och-hipp klädkollektion i hållbara (miljömässigt dårå) material.

Blir nästan lite mer vänligt inställd till H&M. Låter mig köpas lite där, tänker jag.

För inte är det fel med hållbara (miljömässigt dårå) material och samarbete med en läcker brittisk fixie-bike store? Det är ju så söder så triangel liksom.

Men så läser jag följande på H&M:s pressrelease rörande kollektionen:

We are thrilled to be making this collection with Brick Lane Bikes. Cycling is a global phenomenon, with so many men choosing to cycle both to commute and for pleasure. This men’s collection has all the utility and function riders need, combined with a great sense of style, says Petter Klusell, designer at H&M.

Och då blir jag slak och tänker jaha
det var ju väldigt duktigt tänkt
att snubbarna får cykla med stil
men inte vi.

Fuck you H&M tills ni skärper er.

Puss!

P.S. Och när ni väl skärper er, ge fan i att göra plaggen i enbart “sportigt neonrosa” kulörer.

P.P.S. Brick Lane Bikes grundare är en kvinna.

Mycket skidsnack och lite för mycket verkstad. Grannen babblade på under tiden jag fästvallade mina Salomons vilket förstås resulterade i att jag fick för mycket fäste. Men det skulle jag inte upptäcka förrän i spåret.

Då solen sken och skatorna kvittrade så kände jag för att skippa jackan och nöjde mig med två lager underställ, löpartights och en skön Rapha brevet (och min lillebrors och senare Peters och nu min favvomössa från Polarn O. Pyret, med undermössa i merionoull förstås).

Valle posar i riktiga skidbrillor bakom.

Började med en lätt uppvärmningsrunda på en av apalbyplanerna.

Men det var inte förrän vi var ute i skogen och jag blivit genomblöt av skidsvett som jag insåg att oops, nån hade övervallat. Fick kämpa järnet för att hålla någorlunda vettigt tempo.

Det blev i alla fall 1,8 jävliga mil i sjukt vacker skogsmiljö. Jävliga på gott och ont 🙂 Ryggen började skrika högt på tillbakavägen.

Och jag kommer att behöva gå till naprapat igen. Och igen.

Fan.

Men kosta vad det kosta vill, i år ska inget förstöra cykelsäsongen.

Grannen passade på att ta lite skojsiga bilder på mig in action.

Den berömda “spåret svängde men inte Katja”-bilden spred sig snabbt.

Och jag avrundade med ett sjujäkla skönt bad, självmassage (ryggfan) och tidig sänggång.

Wunderhelg på hemmaplan.

(fast fan fan fan på ryggen, fett orolig)