Katja om cykel

Tre trista cykelmyter

Bildkälla

Trist cykelmyt: Man cyklar antingen för att nå resultat eller för att det är roligt.

En mycket seglivad myt lever kvar sedan… eh jag vet inte sjuttiotalet? Personligen känner jag till lika många olika cylingapproach som jag känner cyklister. Det finns de som får panik av blotta tanken på prestation, de som måste ha bestämda mål för att öht förmå sig att ha kul på cykeln och de som gärna tjuvtävlar på träningsrundor men skulle aldrig ställa upp i ett äkta race. De flesta är någonstans mittemellan och växlar mellan att cykla kravlöst och mållöst och träna för sina individuella mål och resultat och finner glädje i båda sätten. Vad som är roligt är helt enkelt högst individuellt!

Anledningen till att jag ogillar den myten är för att den bidrar till ett otrevligare klimat. Varför behöver det ens diskuteras, eller bli en motsättning?

(Ah men lite som med cykelstilen då. Varför ens påpeka att man minsann inte bryr sig om “stilreglerna” när man faktiskt… inte bryr sig? Om inte för att göra någon himla onödig och smådissig poäng? Fan på smådissiga poäng. Sluta upp med dem. Var större än så – det känns bättre då <3

 

All we have to see
Is that I don’t belong to you
And you don’t belong to me yeah yeah

etc.)

 

Bildkälla

Trist cykelmyt: Det tävlas så mycket! Måste alla tävla? 

Alltså så här ligger det till: den svenska cyklingen är 2019 inte en tävlingssport (obs ingen värdering – det är bara så). Till skillnad från exempelvis orientering eller motocross där precis alla tävlar och det så gott som under varje träning utan att knappt tänka på det så är cyklingen i Sverige först och främst en motionsform. Det visar sig dels i hur procentuellt få det är som ställer upp i race mot hur många som “bara” cyklar/ställer upp i motionslopp. Och dels i den i mainstreamcykelmedierna ofta förekommande negativa bilden av tävlandet som något slags motsats till det sunda, “roliga” och “kravlösa” utövandet. Trots att tävlandet är precis vad vi själva gör det till. Det gäller för övrigt alla amatörsysslor – tävling som träning som motion.

Anledningen till att jag ogillar den myten är förstås för att den är kontraproduktiv. Istället för att avdramatisera bilden av tävlandet och bidra till att fler villiga (!) törs utöva cykelsporten så som den faktiskt är menad från början – alltså på ett lustfyllt sätt mäta sina krafter med sig själva och naturkrafter – så avskräcker man folksen. Vilket gör att det tävlas ändå – fast på ett skenheligt sätt under alla de motionsloppen där folks hellre sätter pumpen i varandras hjul än släpper in någon som kan dra ner klungans subtid med någon minut := Tyvärr är det extra utbrett bland tjejerna; av någon anledning anses det extra onödigt av kvinnorna att mäta sina krafter med varandra. Det kan jag bli sur på. Snacka om att fördumma kvinnor – tror tävlingsmotståndarna på allvar att vi inte kan skilja på våra idrottsliga prestationer och våra personliga relationer off-lycra? Pff.

Glöm förresten inte att lösa licensen för 2019 här! Den finns för alla nivåer och grenar (och jo, man kan även lösa engångslicens om man är spontan av sig. Kostar lite mer men fortfarande billigare än Vättern :)). Det enda kravet är att du är ansluten till en fysisk eller virtuell cykelklubb.

Trist cykelmyt: Zwift och “sånt” är inte riktig cykling. 

Nä, och devicen på vilken du skrev den här djuuupa kommentaren är inte nå riktigt brev heller. Fram med papperet och sigillet, annars räknas inte din åsikt!

 

 

 

 

Heh, inga upprörda miner nu <3 Gillar ni inlägget?

Gilla Cykelkattens facebooksida också så är ni först med updates om mina senaste inlägg. Och yes, fler myter kommer att avlivas allt eftersom.

Puss!

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

2 Comments

  • Lars Erikson

    Cykla men varför? Jag cyklar helt enkelt för att må bra i kropp och skäl. Inga prestationskrav, vill nå’n trampa om så får dom göra det (men jag vill gärna att man inte sveper förbi med 5 cm lucka, det känns inte bra!) Redan från barnsben så var cykeln en del av livet, till badet, i skogen, där vi ordnade orienteringstävlingar i skogarna mellan Skultuna och Sura. Vi hade en egen liten cykelcrossbana ett par år oxå. Sommartid till jobbet i Västerås, senare Tillberga. Från dent -70-tal t o m -97 så var 14 da’r alltid reserverade för cykelsemester, nästan alltid i Danmark men vi hann med ett par underbara veckor i Holland också.
    Numera så cyklas det på 3-hjul, det blev hustruns val efter en olycka som resulterade i en underbensamputation och som sann cykelnörd och recumbentintresserad se’n många år så hängde jag på. Det blir mest småvägar runt Skultuna/Västerås, men ibland lastar vi dem på/i bilen och hittar nya vägar. En intressant iaktagelse när vi är ute och möter en klunga cyklister med krokiga styren – killar/gubbar tittar ofta stint rakt fram, men från tjejer/kvinnor så får vi ofta ett leende och en vinkning!
    Förresten, jag har faktiskt en juniorlicens från SCF liggande, men det blev bara en start/målgång!
    Det viktiga är att cykla, inte varför.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.