En liten myggjägartur för själaron

Efter göteborgstrippen förra veckan åkte jag inte helt oväntat på min första rejäla sjuka som mor. Wii! Ändå en milstolpe va? Viruset var inte speciellt farligt men gav mig lite halsont men också några dagar helt förlamande känsla i kroppen. Noll energi. Slooow mooo. Jag accepterade mitt öde men det blev förstås tråkigt inte minst för att en cykelhelg gick åt att gå runt och pickla hemma istället för att härja på stigarna och heja på och fota Jonas, Johan, Tony med fler hjältar och hjältinnor på Lida Loop. Okej, jag accepterade inte riktigt mitt öde. Jag blev fett abstinent, smått otrevlig inombords och tröståt torkade äpplen och åkte på dålig mage istället.

Men iförrgår bestämde jag mig för att sjukan var slut och jag måste ut. Rasta mig. Vädra ut tankarna inför det förestående stockholmsbesöket. Cykla lugnt och förnuftigt och försöka känna cykelglädje trots att jag måste hålla igen.

Och cykelglädje, det kände jag faktiskt så fort jag kom utanför dörren. För första gången på hur länge som helst var det äntligen svalt ute. Så pass svalt att jag kunde testa mina nya långfingrade Bontrager-handskar och inte dog handsvettdöden. Det ni. Hur njutningsfullt var inte det?

Yeah motljus mobilkort Northvolt-bygget

Det blev de vanliga hemmastigarna för att slippa anstränga huvudet ytterligare genom att leta efter nytt cykelvirke. De som får kanske två-tre teknikkattsvansar av fem möjliga. Flow och inte alltför mycket bök men inte utan ett par sugande backar och en och en annan nagelbitare till hinder (som den där stocken som inte ligger ner helt eller min teknikfiende nummer ett – smala passage mellan två eller fler stenar).

Även om jag träffade på några andra glada hjälmskallar där ute i skogen – tack du herrn som öppnade mina ögon vid Hökåsen-bommen! – så var det ändå myggens sällskap som jag inte kunde få nog av den turen. Bokstavligen. Det var som om de visste att straffa mig varje gång det gick för sakta eller när jag hoppade av cykeln. Jag har alltid varit omtyckt av mygg. Kommer ihåg att jag kände mig alltid orättvist behandlad av dem i barndomens Karelen – medan mina kompisar fick sig max två-tre myggbett levde jag ett kliigt och surrigt liv somrarna igenom.

Min blyga cykelpojk är vilse

Myggkärleken blev extra tydlig under min lilla och ack så typiska vilsekörning. Det pinsamma är att det var exakt samma stig som jag hade kört vilse på ett par gånger förr, men det var några år sedan. Men jag borde ju komma ihåg den? Tydligen inte. Hur som så var det en stig som var märkt med en mtb-pil men slutade likt förbannat i en bushen. Tjurskallen ville förstås fram ändå men det blev bara bushigare och bushigare och myggigare och myggigare och så löstes stigen upp helt. Mycket märkligt. Jag måste dit med någon västeråssk mtb-dignitär och reda ut saken en gång för alla… under tiden jag frustade så blev jag så gott som uppäten av myggen.

Återlåten och förnedrad körde jag sedan klart min runda i den gyllene kvällssolen och var mycket nöjd med kvällen. Så nöjd att jag inte skyndade mig in i lägenheten för lite svalka direkt efter turen utan surrade lite mtb med de fotbollsspelande gårdskidsen och satte mig sedan ner på bänken utanför huset och trivdes en sväng.

Så här

Bra tur! Puss.

P.S. Förra året bjöd jag på en pedagogisk guide till hur man bäst och säkrast låter sig “cykla vilse” oavsett om man är en daredevil eller en försiktig själ. Här är guiden och jo, jag kanske borde uppdatera den med myggfrågan. 

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge