Efter sol kommer regn och då dansar jag säkert igen

Hej. Förlåt. Det är det vanliga. Värmen. Ihop med det nya vanliga, tröttheten. Den ackumulerade tröttheten. Förstå mig rätt – jag är en stolt och tacksam mamma. Men jag har inte varit barnfri fler än några få timmar en endaste gång på åtta månader.

Jag tror att jag kanske är lite slut som artist om jag får gissa?

Jag orkar inte blogga. Orkar inte producera. Orkar inte äventyra. Orkar inte ens ta emot… aktivt. Enbart passivt. Idéerna och de påbörjade tankarna, för bloggen, vardagsäventyren och annat, de hopas i form av tiotals utkast. På bloggen, på papperen, i huvudet. Men lik hjärnan är den verkställande handen slö och moloken.

I över fem veckor har det varit varmt. Molnlöst. Så gott som vindstilla.

Hett. Dystopiskt, hopplöst hett. Ingenting händer i luften, allt är statiskt. Som ett kaffefläckigt vykort.

Det har stått maj i kalendern, men det har känts som juli. Juli utomlands, i något centraleuropeiskt land.

Tanken på att det är bara början på sommaren gör mig skräckslagen. Tänk om det kommer att fortsätta vara så här varmt?

Ni känner inte igen er, eller hur.

Ni tror att jag ba gnäller, eller hur.

Men det är ingen som någonsin hört mig gnälla på regnet, eller kylan, eller snön, eller slasket.

Det är tabu att tala illa om värmen. Det är tabu att öppet må dåligt av värmen. Det är tabu att skriva blogginlägg som detta. Att må dåligt av värmen på ett så påtagligt sätt som jag gör, psykiskt och fysiskt, är ett dolt och oaccepterat handikapp.

Ett i-landsproblem.

Men nu är det så för mig. Hur mycket jag än njuter visuellt av florans storslagna skådespel så hänger inte psyket med. Jag orkar njuta ett kort tag, sedan tar mörkret vid.

Jag försöker rätta mig in i ledet. Jag har tunna sandaler och målar tånaglarna glansiga. Jag lajkar mina kompisars sommarvurmande inlägg i de sociala medierna. Jag lägger pliktskyldigt ut picknickfilten och matar min bebis ute. Jag har investerat i en tunn skrift om svensk flora så jag kan lära Ivar alla växtnamnen jag inte kan. Jag äter antipollentabletter. Jag är pepp på att hitta på grejer med mammagänget. Jag säger ja, klart vi ska när mina kompisar frågar om vi ska gå och köpa glass. Jag ser på när de äter glassen och får rysningar eftersom värmen gör att glassen smälter fort och blir till sockrad mjölk som droppar ner från deras fingrar.

Jag köper en Cola och står med burken tätt emot pannan. Jag får glasshuvudvärk.

Jag tänker att jag själv hade älskat den här värmen om jag befann mig

i södra Frankrike

på Västkusten

i Californien (där jag aldrig varit men är ju hjärntvättad med Kalifornien precis som alla andra)

i Odessa (där jag aldrig heller varit men hört att det var världens vackraste stad back in the days)

– ja utomlands, vid hav eller flod, semestrandes. Inte hemma i kvava växthuset Sverige. För utomlands finns det berg med höjdmeter. För varje höjdmeter är det svalare.

Hade min Ivar uppskattat alla höjdmeter?

Jag tror inte att han uppskattar värmen heller. Han äter och sover sämre. Är mör. Måste vila ofta, lägger sitt lilla tunga huvud i mätt knä och suckar lite då och då.

Han är dock en bebis, en alldeles ny människa, en vår i sig själv. Ivars första sommar. För hans skull omfamnar jag värmen så gott jag kan. Men jag saknar svalkan. Jag saknar kunna motionera och träna dagtid. Jag saknar gå långt, jag saknar intervalla på monarken. Jag saknar sova gott om nätterna och vakna utvilad på morgonen.

Som cyklist kan jag tusen tips om vad man kan göra för att kroppen ska tåla värmen bättre under cykling. Tyvärr har jag fortfarande inte hittat ett sätt som fungerar för vardagen.

Så förlåt mig för min inaktivitet och kanske de lite mindre påhittiga inläggen under denna perioden oki.

Ikväll ska jag och Jonas testa de coola mtb-spåren i Skultuna (tack bästa AK som erbjudit dina barnvakttjänster). I helgen blir det cykling för hela slanten. Nästa vecka drar jag och Ivar till vännerna vid havet. Och sedan någon gång så tar jag en liten “semester” så får vi se vad jag lägger tiden på.

Min värsta vädertid är nu. Men den går över. Efter sol kommer regn, och då dansar jag igen.

6 Comments

  1. Nipe said:

    Amen. Håller med dig i varendaste ord, fina Katten. Den här värmen knäcker mig fullständigt. Orkar inget, vill inget.

    30 maj, 2018
    Reply
    • Katja said:

      Usch, du också! Vi kämpar. Vår tid kommer. Då jävlar 🔥

      31 maj, 2018
      Reply
  2. Anna Linden said:

    Ja det är lite skevt att massor av folk redan är bruna som pepparkakor. Jag är ju en sol- och värmedyrkare men samtidigt tycker jag det är en stor respekt i att som du ärligen älska det svalare vädret. Man får älska vilken årstid, temperatur och färg på himlen man vill.
    Anna Linden recently posted…Att leva är inte nog. En liten cykel måste man ha.My Profile

    30 maj, 2018
    Reply
    • Katja said:

      Eller hur! Jag gillar eg också sol… efter regn haha! Nä men skämt åsido så är det växlingarna som är fina. Tror även naturen skulle uppskatta lite väta…

      31 maj, 2018
      Reply
  3. Lars Erikson said:

    Värmen är jobbig. Som mor min sa – För mycket och för litet skämmer all. Och Katja – låt inte bloggen bli ett tvång. Jättekul att läsa när du skriver, men att vänta på något gott gör ingen illa.
    Jättekul att ni testar MTB-spåren som Mats och alla andra toppen killar och -tjejer jobbar så med. Igår var det “nästan” 40 st barn och undomar där.
    Lars Erikson recently posted…Nationalskådarveckan – fågelskådning och artbingo för att rädda sånglärkanMy Profile

    30 maj, 2018
    Reply
    • Katja said:

      Tack Lars! Du har helt rätt! Spåren är underbara och den lägsta nivån är ganska hög. Tyvärr blev vi liiite förvirrade över vissa spårval (borde ha lagt in nån Strava-bana el nåt i datorn). Hade lite för lite tid och ork också. Tänker återkomma när jag är pigg och träna där!

      31 maj, 2018
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge