Hej och glad alla hjärtans på er kära läsare.
Ni vet väl att jag tycker om er? Bra. Då är den biten avklarad så kan vi ta itu med den största kärleken –
för idag fyller mitt utanpå kroppen-hjärta tuff-tuff-tåget Hoppetuss hela fyra månader. Fyra månader! Att tiden går så fort? Från pytteplutt som mest sov med sin sköra tumsing i munnen till en flott knubbig pöjsch med lika nära till skrattet (dagtid) som till gnällnerven (kvällstid).
Vardagen med ett litet barn är en tuff vardag. Det är ont om tid till det mesta annat än just att ta hand om bebisen och att vara med den. Det stör mig inte för det är precis så det ska vara men fanken, nog är det skönt kvällstid när Jonas är hemma så jag får gå på toa utan att en viss ung man håller koll på allt jag gör därinne gungandes i sitt älskade babyskydd.
Jag tror starkt på den gamla klyschan att barn inte gör som man säger utan de gör som man gör (på tal om toa eller vadå?) Jag tror på att inkludera min Ivar i det mesta jag och vi hittar på fast på hans bebisvillkor förstås. Det snackas mycket om ”livspusslet” men jag vill att tiden med mitt barn ska kännas så lite ”pussel” och så mycket harmoni som möjligt – i alla fall så länge det går, tack arbetarrörelsen för föräldraledigheten med flera föräldraförmåner! Nyckeln till harmonin är enligt mig inte tio barnvakter och hundra schemaläggningsmetoder (även om det förstås kan underlätta för den som måste). Nyckeln till den är att helhjärtat följa barnets rytm och att ge honom den tiden och den uppmärksamheten den lilla människan behöver. För oss kommer det naturligt mer och mer för varje dag helt enkelt för att Ivar är en mästare på att signalera tydligt (115+ decibel?) varje gång han märker att mamma eller pappa inte är riktigt med i nuet liksom. Vem behöver mindfullnessappar när man har en unge liksom?
För mig handlar det också om att faktiskt ha roligt och givande ihop med min son – och just där kommer de gemensamma aktiviteterna i bilden! Lika mycket som han på ett naturligt sätt lär sig att anpassa sig efter oss och den världen han är född i, lika viktigt är det för mig och oss att anpassa vår värld efter vår son. Vissa saker är heliga för bebis – som till exempel sömn- och matrutinerna, den dagliga dedikerade musik- och dansstunden och minst en halvtimme utevistelse varje dag oavsett väder och tingens tillstånd. Men sedan kommer de där andra påhitten som än så länge mest är till mest för oss vuxna men som jag är övertygad om på sikt skänker Ivar samma kärlek till att finna rörelse, lärdom och nyfikenhetens glädje som vi redan känner och som vi båda fått med oss barndomsifrån. Det gäller att ”anamma” det sköna och det goda redan från början. Därför är Ivar en lika flitig museum- och skogsbesökare som tåg- och bussresenär.
Och därför är han med när mamma tränar, inne som ute. På tal om ute så är vår fyramånaders inte längre en sovande lillpirog varje gång vi är ute med vagnen (fast till slut så däckas det varje gång). Nu tittas det och roas så mycket mer vilket är roligare både för bebis och för mamma. För varje dag blir vår interaktion mer och mer synligt givande för hans utveckling – och som det kommer ut prat från den lilla dreggelmunnen! Fast kanske inte just under färden. Då stirras det mest. Men efteråt, ojoj!
Den strax under sjuttio cm långa kroppen är starkare och stadigare och barnet är tryggt och lugnt vilket gör att jag känner att vi är redo för presenten jag har sett fram emot länge att ge vårt lilla drömlag –
en lätt, fjädrad och snygg (#lidamedstil ofc) multisportvagn förstås!
Jag har sedan bra länge researchat, testat, googlat, hört med folks jag känner och folks jag inte känner men som kan sin grej och kommit fram till att det är en Thule Chariot Lite 1 som känns bäst nu och i längden. Så en sådan blir det och som jag ser fram emot alla uteturer med den. Och jo – jag kommer förstås att fortsätta med värdiga barnvagnspromenader med Tuss vänd mot mig i emmaljungan och inte framåt som i thulisen så ingen behöver oroa sig för barnets kognitiva utveckling.
Det var den stora presenten det (Jonas bullitthoj får vi vänta med till Ivar är ett år minst i alla fall).
Den lilla presenten blir desto finare. Rekommendationerna trogna har vi väntat med det till idag – Hoppetuss ska få sin första smakportion! För det har vi inhandlat de sötaste morötterna.
Jag ska vara ärlig med er folks. Jag vet inte huruvida jag är en bra eller en dålig förälder. Jag vet inte om allt jag gjort och känt under dessa fyra månader har varit ”rätt”. Jag har känt mig stark i vissa gärningar och oändligt ensam i andra. Men jag har sedan ett tag tillbaka för första gången i mitt trettiotvååriga liv börjat bygga upp något som äntligen känns som mitt, verkligt och beständigt. Jag hoppas att det kommer att leda till att Ivar fortsätter att växa till en trygg, fri och villkorslöst älskad person.
Nu börjar det bli dags att klä på oss! Snart kommer Frida hit på lite häng och mys. Ikväll blir det till att cykelgymma (ben, rygg, bål) på lokal om sig vill.
Love.