Om endorfincomedown och hur man bäst hanterar den.

Tack till min bästa cykelanalytiker coach Tony för idén till inlägget. & till Anna som är mitt bästa postäventyrsdeppo och  preäventyrspeppo.

Hej hej.

Någon som känner igen sig i följande?

Man har då cyklat eller tränat något annat endorfinigt. Ett kort effektivt solopass på trainern, en hel helg med gamla eller nya cykelkamrater eller en månads touring ute i Europa. Spelar egentligen inte roll vad man har gjort i den aktiva vägen för påföljden är ungefär samma:

Först glädjen och euforin över det man precis har gjort, en kropp full av endorfiner och andra feelgoodämnen bara kemister har koll på och den där känslan av att kunna leva på passet eller äventyret ett bra tag. Man är mör. Man är skön. Man är snygg och man är cyklig. Man är sitt bästa jag och man rider på vågen där man nöjt betraktar sina aldrig så vackra konditionsvader i belöningssoffan.

Men så händer någonting i kroppen. Förr eller senare töms den på de där feelgoodhormonerna. Den färgglada euforin byts ut mot en känsla av lätt tomhet. Så småningom blir man mindre mör och skön utan snarare mör och skör. Liksom meningslös, trots att livet sprudlar. Och nu då, tänker man, vad gör jag nu då?

Det finns olika namn för fenomenet beroende på skalan av det man just tränat och eller upplevt. Postäventyrsdepression. Postraceblues. Endorfincomedown. Oavsett vad man kallar tillståndet så är “symtomen” ungefär lika fast upplevs förstås som mer eller mindre jobbiga. En rejäl postäventyrsdepression efter en hel vecka cykelglädje ihop med härliga kamrater är inte otippat bra drygare än en kortiscomedown efter en het intervallsession inomhus.

Alla kort von JSWG

Nu till problemlösningen. Hur rider man bäst ut den där bluesiga sidan av comedownen och omvandlar den till något positivt istället för att deppa ihop totalt innan man sitter på planen/trainern/cykeln nästa gång?

⏺ Det kan vara klokt att inse att tomheten inte är en fristående känsla utan något kopplat till passet – som inte slutar bara för att man tryckt på stoppknappen på sportklockan. Precis som återhämtningen och vilan är bluesen en del av helheten och alltså något normalt. Vila i tanken. Inget trist eller konstigt har hänt – glädjen finns kvar där! – mem du har helt enkelt tömt dina kemiska depåer.

▶️ Allt eftersom euforin klingar av inträder en lugnare, mer sansad fas. Det är nu det är smart att reflektera och ta lärdom av det gångna och kanske fylla i den där (mentala eller fysiska) träningsdagboken om man för en. Vad blev bra? Vad blev mindre bra? Varför gick det som det gick? Och vad kan jag göra bättre till nästa gång? Tillåt dig att vara ”nykter” – det är nu, mellan passen eller äventyren som du är ditt ärligaste jag.

↗️ Efter man är klar med reflektionen kan det vara skönt att bryta den tråkiga tomhetskänslan med att göra något roligt – som inte har med träning att göra. Det kan vara allt från att hänge sig åt familjen eller vännerna till att ägna sig åt sina andra intressen. Passa på och ta hand om det övriga livet så inser du snart att tomhetskänslan är förbi.

⬆️ Dags att börja peppa för nästa pass eller nästa äventyr eller hur? Nu är man ”nollställd” och inte längre bluesig och det börjar åter dra i cykelnerven. Endorfinkicken är nära – ha så skoj och cykla snyggt!

2 Comments

  1. Anna said:

    För mig är det skillnad på postäventyrsdepressionen som kommer efter en långresa/långhelg, och den träningskick som följer på ett vardagspass. Just “vardag” är nyckeln. Resan har passerat, men vardagens träning kommer tillbaka. Jag tror att mina största reaktioner kommer när jag vant mig vid en vardag, t ex touring, som abrupt avslutas när jag kommer hem. Därför jag trivdes med min cykelpendling till jobbet eftersom äventyret då sträcktes ut en aning. Kram och tack för ett viktigt inlägg.

    18 januari, 2018
    Reply
    • Katja said:

      Mm, det är skillnad. Tänkte eg också skilja på dessa men blev ändå bara ett inlägg… tror – förutom din förklaring – att det också beror på att det är fysiskt kontra mentalt, typ. Kicken som avtar efter ett pass är kemisk. Den mentala kicken som avtar efter en längre resa är mer psykisk…

      19 januari, 2018
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge