Racedrömmar och funderingar.

Hej riders!

Vet ni vad, jag är kluven. Positivt kluven. Även om det ligger långt i tiden och det vore mot livets gång respektlöst att sitta och hårdplanera för någonting jag enbart kan gissa om hur det kommer att bli så drömmer jag lite cykeldrömmar ändå. Särskilt efter barnmorskans ”och så har du en rejäl bräda också..!” under magundersökningen idag (flåt men lite egomallig får man som träningsnörd vara ibland mitt bland allt bäbisinriktat).

Varför är jag kluven då?

Jo!

Det spännande är att mina drömmar är inte längre jämt på landsvägssidan. Nu har jag aldrig varit en renodlad landsvägscyklist utan trivs lika bra offroad – om än med den bockstyrade cykelns elegans och lätthet som föredraget sällskap – men MTB-”återfallet” under graviditeten har påmint mig om hur jäkla kul det är med dämpning och den typen av tekniska utmaningar som finns enbart i skogen.

Jag har länge, ända sedan jag köpte Cliffis läckra Canyon vetat att jag någon gång kommer att göra en satsning på MTB. Det har mest handlat om när snarare än om. MTB är egentligen en smartare sport för päron i tidsnöd. De flesta passen är korta och intensiva, man kan med fördel träna med samma cykel i alla väder. Egentligen som CX, fast ännu mer ”koncentrerat”. Precis som CX passar den typen av träning min kroppstyp som presterar bäst i varierad terräng under en mer begränsad tid. Jag gör mig till exempel bättre på kortare linjelopp i varierad terräng än på längre linjelopp i flackare terräng. Vilket förvånar mig gång på gång men jag ser till resultaten.

Jag är en lång, kurvig och även i min allra smalaste och ”långdistansigaste” form explosiv cyklist och bör jobba därefter.

Jag har testat och studerat – inte minst nu under graviditeten då man har gott om tid att testa och lalla runt – några av långloppsbandelar och jag tror det kan vara något för mig att köra den säsongen jag kan tävla igen. Drömmen vore ju förstås att kombinera långloppstävlandet med crossäsongen – och pressa in lite klungspel emellan…

men ni hör ju själva hur rimligt det låter för en småbarnsförälder som dessutom vill hinna umgås med sitt barn (som inte lärt sig cykla eller ens langa ännu)

Inte rimligt alls hehe!

Nä men jag spånar mest. Jag känner nog mer att jag har fått en sådan mersmak på just MTB (precis som många andra av mina cykelkompisar här i stan) att jag inte riktigt vill släppa det när det är dags att växla upp igen. Vill ju utvecklas och race är den bästa och mest givande utvecklingen, det är sedan gammalt.

Fast vi får väl se. Inget slår klungspelet och skönheten i ett landsvägsrace…

och det är ju förbaskat kul att tillhöra och köra med/för ett lag, speciellt så grymma ena som CK Valhall Damelit-gänget som jag hoppas kör som en samlad trupp när jag är tillbaka…

ah ni hör ju själva.

Jag är kluven.

Tiden får helt enkelt utvisa. En sak är säkert – imorgon ska jag ut och cykla. Om än en gravidkortis. Och drömma vidare!

Puss!

2 Comments

    • Katja said:

      Det låter klokt! Får inte börja med nåt för tekniskt…

      8 augusti, 2017
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge