Jag blundar.

Jag blundar och tänker tillbaka på söndagen, då vi hade gått in i vecka tjugofem och cyklade in i skogen, så trygga

jag tänker på fukten i skogen, på den skyddande svalkan, på den törstsläckande klorofyllrikedomen

tänker på hur jobbigt det är, och hur skönt jobbigt det är, och hur frustrerande jobbigt det är, och sedan, efteråt

bara skönt

Kan det snälla bli skönt igen?

Tänker på att vilja spåret med omsorg, skogsmaskinerna har lämnat sina spår, spånigt, torvigt, tungt går det, benen är starka

måste de vika sig under mig, jag som försöker fortsätta gå

Tänker på hur stadig jag är, med mina extra kilon värdefullast vikt på jorden

viktlös just nu, när marken gungar under mina fötter

Jag försvinner upp i mina drömmar, blundar jag kan sträcka handen och känna den allra mjukaste delen, den precis under skägglinjen, dit jag kan trycka in min kind och stå och gömma mig och låta evigheterna dundra förbi

drömmer precis nu, när jag är mitt inne i vad som tycks ta en evighet

Korten är tagna av Jonas & mig

under vår cykling i Hedesunda i söndags

Nej benen de bär inte alltid, inte var dag, ibland måste jag stiga ner i det kalla, blöta, svarta, som sätter sig i hjärtat, drar det ner genom hela bröstet, in i den dova jättegrytan som slukar allt

så obarmhärtigt ljust det är ute för att vara så mörkt inne

Jag blundar igen.

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge