Fråga inte varför färgerna är så psykedeliska men här är ett kort
från när vi i lördags gick från havet till bilen och det började regna varmt
mysigt sommarregn och väl i bilen fick jag termoste och wienerbulle!
Bäst va.
Hej. Fick igår ett återfall. Post-Göteborg-förkylningen hade inte alls släppt utan antog liksom en annan form igår så efter världens snigelpromenad hem då benen knappt bar mig var det bara att acceptera fallet, duscha sig ren fån dagens måsten och däcka i väntan på mat och kärlek från Jonas. Blev först lite deppig – herregud antingen en normal vecka utan en endaste inplanerad jobbresa eller dylikt stressigt, redo att lägga på friluft, träning och något annat vettigt kvällstid och så är jag sjuk igen :'( – men sögs rätt fort in i boken jag läser nu. Boken, som är så djävulskt bra skriven att det inte går att vara deppig utan man vill nästan vara sjuk så länge man läser den i alla fall!
Med andra ord blir det väldigt lugnt idag med. Trots att vädret tigger och ber om att man ska göra utesaker så blir det en diss. Jag ska stoiskt hålla mig inomhus i liggande ställning, äta kanelgifflar och #lidamedstil. Planen är förstås att krya tillräckligt för att få ut något friluftigt av resten av veckan i alla fall.
I helgen är det Västerås Cityfestival så fly stan och köra mtb någonstans långt, långt ifrån civilisationen är en plan. Egentligen är jag fortfarande sugen på att dra till Högbo och köra alla de stigarna jag skulle ha kört om jag varit frisk i helgen men vi får se, kanske tar något närmare hemma denna gången. Även min än så länge petita (förutom när jag putar med den skoliosunge-style) bäbismage växer sig allt större för varje dag. Det gör mig rätt så medveten om att det inte är alltför många någorlunda tekniska cykelturer kvar innan jag får finna mig i att “bara” rulla. Vilket är absolut ingenting jag är ledsen över, äntligen softa junk miles med gott samvete liksom, men det gäller liksom ändå att passa på och cykla stig så länge kroppen tillåter det.
Det som måste ske nu är dock att laga cykeln. Antingen så är kedjan för uttöjd eller så är drevet shletet (eller något annat, finns alltid en möjlighet till när det kommer till cykelstrul!) men det som sker är att kedjan inte lossnar från drevet när man växlar ner till lilla klingan. Det händer inte varje gång men tillräckligt ofta. Resultatet är att det blir totalstopp och rätt obehagligt millisekunderna innan man lyckas klicka ur. Eftersom jag självklart inte vill utsätta mig för några risker så låter jag bli helt i att gå ner på lillklingan vilket gör backarbetet i bästa fall kämpigt och i värsta fall omöjligt. Så här har vi en sak som måste fixas om det ska bli något stigcyklande i helgen.
För övrigt har jag och Jonas redan nu börjat diskutera (läs: gnabbas) om vilket slags cykel som är bäst lämpad för distans (ah men femton mil plus ni vet) med bäbis. Vi borde kanske välja vilket slags barnvagn vi ska ha också? Barnvagnar verkar så himla omständigt och framför allt dyrt. Nästan som snygga hojar med bäbisanpassning. Eller ännu dyrare? Fy fanken vilken djungel fast lite spännande ändå. Kanske lika bra att vänta in i det sista med att köpa något sådant ifall man ångrar sig och återköpstiden är slut, typ.
Nä slutbabblat nu – nu har ni kanonkoll på statusen min liksom. Snart kommer det ett inlägg om helgens mtb-körning i Hedesunda, ska bara få lite ordning på bilderna. Puss!