Den bästa sortens väntan är nu.

Hej.

I hela mitt liv har jag varit usel på att vänta. Född otålig, av två lika otåliga föräldrar, syster till en otålig bror… kan faktiskt inte komma på någon i min familj som gillar att vänta. Otåligheten har varit både till en tillgång och till en förbannelse. Den har fått mig att gå flera busstationer och se nya gator för orka stå och vänta på bussen. Den har fått mig att rita, att skriva, att läsa, att städa, att fråga chans, att våga satsa och så vidare handlingskraftigt.

På det djupare planet har min otålighet alltid hängt ihop med rädslan att det som känns bra nu kan ta slut precis när som helst. Jag misstänker att det förmodligen är ett slags uttryck för psykologisk otrygghet. En uppväxtgrej. Dessutom har det visat sig att det faktiskt stämmer. Fast åt båda hållen. Faktiskt så kan det som känns dåligt också ta slut när som helst. Vilket gör det hela ännu mer rörigt… och stärker otåligheten.

Min otålighet har sabbat en del förstås också. Dels så har jag alltid utgjort en värdelös gängmedlem (gäng som i tjejgäng alltså, inte MC-gäng, det sistnämnda är nog mer min grej) eftersom jag aldrig klarat av att vänta på folks när de ska

sminka sig
gå på toa
shoppa kläder och prydnadssaker
välja mat i plockbuffén
bre mackor ordentligt
osv. saker som tar tiiid

(kommer ihåg jag under pluttiden ibland ljög för mina kompisar och sa att jag måste plugga och joinar dem först vid fikat efter shoppingturen bara för att slippa utsättas för själva shoppingplågan)

Och dels så jag väl lidit en hel del själv av att inte fixa väntan så bra. Jag vissnar typ när jag väntar. Allting känns grått och trist, maten smakar blä och jag kan inte riktigt koncentrera mig innan jag vet beskedet. Mardrömmen är kanske-beskeden, eller återkommer någon gång efter ett visst klockslag-beskeden. Att dejta för att ”få se hur det känns” funkar inte för mig – sicken slöseri med känslorna!

Ja ni kan ju ana hur plågsam graviditetstestperioden var. Varje gång jag misstänkte att jag var gravid – vilket jag alltid gjorde sisådär tio dagar innan beskedet skulle vara rättvist – så köpte jag ett gäng svindyra (ännu en kvinnogrej det går att tjäna feta pengar på) kisstickor och kissade och plågades av negativa besked trots att jag visste att det aldrig skulle gå att få ett positivt svar! Men hellre kissa och bli dissad än att gå runt och vänta eller hur?

Och självklart blev svaret positivt första dagen jag faktiskt gav upp för denna omgången.

Livet är världsbäst på att jäklas med en ibland – och jag har märkt att ingenting ger sig på första försöket för mig heller (för tro mig, livet händer mellan blogginläggen också, ni får den ärliga men ändock inte hela bilden och det är för ert eget bästa det lovar jag er) – men jag är världsbäst på att jävlas tillbaka.

Så efter att jag har blivit gravid så har jag upptäckt att jag har blivit en jäkel på att vänta. Något hände liksom!

Fast okay, det är inte riktigt helt och hållet enbart min viljekrafts förtjänst. Denna graviditeten i sig är en fantastisk plats i livet och kanske det bästa som har hänt mig på jättelänge, kanske till och med någonsin. Samtidigt som jag längtar till att få träffa vårt barn så känner jag att varje dag av denna uppbyggnad, denna lärdom, denna förberedelse som dessa nio månader är behövs.

Helt seriöst är det lika spännande varje dag! Bara den grejen att jag kan må fett fint ena dagen och sedan vara helt däckad andra dagen. Intressant. Eller hur musik-, konst- och litteraturupplevelsen förändras vartefter. Luktsinne besitter jag då inget sedan födseln men färgerna, så extra vackra de är. Balanssinnets förändringar (händer alla gravida, har med relaxin att göra) gör att jag har blivit ett ess på att hitta nya cykelsitt- och ståställningar och paradoxalt nog utvecklar min cykelteknik mer än jag stjälper den. Och den dagen jag inte kan cykla? Då blir det pianokurs och kanske börjar jag tävla i scrabble igen. Dessutom handlar väl graviditeten lika mycket om att bilda skallen som vårda den sönderomtalade kroppen? Borde kanske fräscha upp min tyska, och kan jag gå en busshållsplats dit så är jag glad för det också. Och simma, det funkar väl för alla?

När jag försöker att hitta fysiska anledningar som teoretiskt borde dra ner graviditetsupplevelsen av att det som sker så fallerar jag. Även när det uppstår stunder – som när jag bokstavligen sovit max två-fyra timmar per natt en vecka i sträck på grund av WED/RLS och alla mardrömmar som förföljer mig om nätterna, eller som när förstoppningen inte släpper på flera dagar, eller som i lördags då jag och en kompis irrade omkring i det stora slukande möbelvaruhuset (varför näthandlar jag inte allt?) när det kändes som att ländryggen skulle gå itu – stunder då jag för några ögonblick känner smärta eller mycket oro, så klarar jag inte av att ta de på så stort allvar. Att ge dem alltför mycket plats. Kanske i stunden. Men inte i längden.

Jag sitter helt ärligt inte inne på varför just jag känner så och tänker inte luska i det heller eftersom det är i princip omöjligt och framför allt, rätt destruktivt att jämföra sitt eget mående med hur andra mår, eller med hur normen (hemskt, hemskt ord) är för hur man förväntas må. Men de som tror att det beror på att man inte vet vad fysiskt och psykiskt ont är kan gärna fortsätta tro det. Jag bjuder på den.

Idag är jag tacksam för att få vänta på det allra finaste och jag är inte särskilt noga med att smörja in magen med den dära gravidoljan heller. Jag hoppas innerligt att det blir kvar en bristningsrand eller två, för att den dagen jag är otålig över småsakerna i livet påminna mig att även väntan är en del av livet –

så bäst att göra något roligt av denna väntan medan tillfället ges.

Puss!

(och självklart kan bilden ändras om ett tag – kanske sitter och grinar och är urless på det hela om ett gäng veckor. Men en sak är säker – naturen får ha sin gång och jag är ödmjuk för och känslomässigt och vetenskapligt nyfiken på vad den hittar på)

One Comment

  1. Anna Lindén said:

    Intet är som väntanstider,
    vårflodsveckor, knoppningstider,
    ingen maj en dager sprider
    som den klarnande april.
    Kom på stigens sista halka,
    skogen ger sin dävna svalka
    och sitt djupa sus därtill.
    Sommarns vällust vill jag skänka
    för de första strån, som blänka
    i en dunkel furusänka,
    och den första trastens drill.

    Intet är som längtanstider,
    väntansår, trolovningstider.
    Ingen vår ett skimmer sprider
    som en hemlig hjärtanskär.
    Sällan mötas, skiljas snarligt,
    drömma om allt ljuvt och farligt
    livet i sitt sköte bär!
    Gyllne frukt må andra skaka;
    jag vill dröja och försaka,
    i min lustgård vill jag vaka,
    medan träden knoppas där.

    Erik Axel Karlfeldt! KRAM <3
    Anna Lindén recently posted…Plötsligt händer detMy Profile

    15 juni, 2017
    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge