Happy gravel ending forever!

img_3147

Spång utan spångest i Gysinge!
(bild Jonas – också en naturlig mästare på happy gravel ending)

Tja!

Har säkert berättat det nån gång men det gick cirka tolv år mellan att jag cyklade som barn på den djupa karelska landsbygden och började sportcykla som vuxen här i Sverige.

Avståndet mellan barncyklisten Katja och vuxencyklisten Katja (tur man heter samma i alla fall) kan ibland kännas rätt så långt. Annat land – annan ålder – andra prylar. Som barn kände jag varken till eller hade sett (eller i alla fall tänkt på) klickpedaler, cykelcrossar, mtb, skivbromsar eller liknande nymodigheter. Jag hade en cykel – den verkar förresten gå än idag, med ihopsvetsad ram och allt – en blå standardcykel i aluminium och utan växlar.

Den cyklade jag överallt på. Överallt som i skogen och på grusvägarna. Ville man nånstans så cyklade man dit, även om man ibland fick vada med den svintunga cykeln på ryggen. Just på vårt landställe fanns det inga asfalterade vägar. Och de som fanns låg så långt bort att jag inte fick cykla dit av mina inte lite överbeskyddande stadsbor till släktingar. Självklart gjorde jag det i alla fall – mina friare (läs alla) kompisar fick ju cykla överallt och det var en så häftig känsla att cykla på asfalt. Så lent. Så tyst. Så snabbt.

En gång krockade jag med en bil. Eller typ, försökte väja undan en bil, kommer inte riktigt ihåg. Men utgången blev i alla fall att ramfan gick i två delar. Det var en av de få gångerna jag cyklade på en asfaltsväg. En för jävla häftig nerförsbacke. Jag plockade upp de två cykeldelarna och gick hela vägen till grannbyn där jag bad en bekant att svetsa ihop ramen. Hemma ljög jag väl ihop nåt som brukligt, kommer inte ihåg vad.

Nu när jag tänker efter så är det helt sjukt. Fram till mitt första cykelköp här i Västerås år 2008 typ – blev med min första biltematralla då – hade jag knappt cyklat en mil asfalt i hela mitt liv!

Man tycker ju att jag borde cyklat mig mätt på grus som barn. Men det är helt tvärtom! Den stora likheten mellan barncyklisten Katja och vuxencyklisten Katja är att båda är glada idioter som trotsar reglerna om var man brukar och inte brukar cykla på vad. Innan jag kom i kontakt med likasinnade fricyklister – ah men ni vet folks som precis som jag kör sjyssta rides som Dalsland runt, Basemile Snowdown och andra mer eller mindre organiserade rides (det finns lite småhemliga grupper för sånt på bland annat Facebook) på allt möjligt och omöjligt underlag för att det är kul, dråpligt, vackert och kravlöst raceigt – så var jag och några till i min krets smått ensamma på att mentalt hashtagga #rideitall när jag tog min racer eller min damtralla ut på icke-organiserade äventyr. Nu är vi många! Trots att det fortfarande råder en viss (förståelig, alla är ju inte uppvuxna i djupa skogar med en oväxlad aluhoj som enda transportmedel) ängslighet typ Måste jag ha en cykelcross för att cykla på en grusväg? eller Måste jag ha en mtb för att cykla på en skogsstig? så är det allt fler som vågar sig på att pröva sina cykelvingar på annat den den lena trygga asfalten.

Ah men ta Vårgårda till exempel – de nytillagda gruspartierna har ju blivit en succé och man vill utöka deras antal.

Personligen har jag ärligt fortfarande svårt att greppa att man måste kitta upp sig så mycket för att så enkelt som att… korsa gränsen mellan asfalt och gräs.

Jag gillar cykla grus så mycket att jag försöker att avsluta så många av mina landsvägsrundor med att cykla lite grus – att få mig en happy gravel ending! Dels så är det mycket och ett perfekt sätt att rulla av. Dels så är det bra för cykeltekniken, även om man är en landsvägscyklist. Man lär sig sin cykel och vad den klarar av, man lär sig att parera hinder, man blir en säkrare kurvåkare. Man öppnar upp blicken. Jag har märkt att jag ibland tjänar på att under tävlingar skära kanten lite och på så sätt placera mig bättre efter kurvan – just för att jag inte alltid ser vägrensgruset som en begränsning utan snarare som en chans till genväg.

img_3159

Bro över Dalälven!
(bild Jonas)

Ser ni förresten chipet? Man vet ju aldrig när ett race kan dyka upp!

Sugen på happy gravel ending?

Jag varnar – det är inte billigt. Nu är jag smått korkad och rätt lat och har punkat ett och annat tubhjul under mina små grusavstickare. Men även om man kör på de billigaste träningshjulen så är punka- och kraschrisken något större när man kör grus med racer (eller hybrid, eller standardhoj) än med en tjockdäckad cross eller mtb.

Men det är så värt. Att spontant byta vy. Att komma bort från bilarna. Att avsluta ett annars socialt krävande klungpass med en halvtimme ute i den tysta naturen. Att palla ett äpple och mumsa på.

Ingen big deal. Inga anmälningsavgifter. Ingen stress. Ba kör ☜(ˆ▿ˆc)

Puss!

2 kommentarer

  1. Nipe said:

    Uppvuxen 3km från närmaste asfaltsfläck så värmer ditt inlägg min själ! Som barn fylld av längtan till den tysta ljuva asfalten men som vuxen får jag ståpäls av en sejour på grus.
    Så förvånad över folks avoghet och rädsla för det som för mig är back to basic. En.bra cykel kan vara mycket, men i min värld måste den tåla åtminstone välpackad grus. Gravel FTW.
    Förresten. Älskar dina texter!

    28 oktober, 2016
    Reply
  2. LarsE said:

    Men det var ju så det var! Man hade en cykel som dög till allt, att cykla skitiga stigar, hela samhället utom Västeråsvägn var grus, cykelutflykt i 5’an på grusvägar cykelsemestrar med 20 – 25 kg packning på b¨de grus o asfalt (o några år med 25 mm däck!) – och så har det fortsatt till jag fyllde 50′ o fick min FINCYKEL – en Christiania Pedersen! För 5 år se’n kom min nya favorit in i garaget – trajken som också går på både grus o asfalt!

    28 oktober, 2016
    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge