Between the rides,  Katja om kärlek,  Livsstil

Vem vill ha den tveksamma äran att drunkna i ett grunt vattendrag?

DSC00856

Alltid intressant, detta med att ge och ta. Åminns berättelsen om den gode hodjan (typ lärd man) Nasreddin och en snål mulla Nasreddin jämt får tampas med… Okej vi backar, för er som inte är så sagobevandrade så är Nasreddin en legendar inom litteraturen och muntligt folkminne hos folks i den stort sett hela orientaliska världen. Nasreddin är känd för att vara en listig och praktisk livsnjutare med en enorm glimt i det kisande ögat. De flesta berättelser handlar om när Nasreddin glider runt Orienten på sin lilla mulåsna, möter en masse folks och ömsom skämmer ut, ömsom läxar upp dem och så försöker han bli kvitt diverse fruar fast den biten minns jag inte så väl. Precis som med många andra folkliga skämtfigurer så har väl meningen med historierna om Nasreddin varit att dels ta ner det religiösa gravallvaret på jorden, och dels på ett icke-skitnödigt sätt lära ut den goda moralen genom att skämta med de typiska mänskliga bristerna så som snålhet, otacksamhet, slöhet osv. Äsch, läs mer själva, här på Wikipedia till exempel.

Jo men i alla fall. Den snåla mullan då, han kunde inte simma och höll på att drunkna i ett vattendrag just när Nasreddin råkade glida förbi på sin lilla mulåsna. Rädda mig gode hodja! skrek den snåla mullan i skär panik. Nasreddin stannade till och tog sig en fundering. Han hade aldrig haft mycket till övers för den snåla mullan men en människa i nöd måste räddas. Så Nasreddin hoppade av åsnan och gick in i vattendraget (så djupt var det där liksom). Nå, mullan – ge mig er hand så drar jag upp er, sade Nasreddin. Märkligt nog kom det ingen hand från den snåla mullan. Nasreddin upprepade uppmaningen men mullan såg ut att hellre vilja drunkna än ge Nasreddin handen. Nasreddin kliade sig förbryllat i tinningen och fick sedan en uppenbarelse. Nå, mullan – ta min hand så drar jag upp er! sade han till mullan. Plötsligt räckte mullan fram handen och Nasreddin kunde dra upp gubben och på så sätt rädda honom. Självklart visade mullan ingen som helst tacksamhet utan vandrade sin väg och lämnade Nasreddin ståendes med sensmoralen – så snål är människan ibland att hon hellre drunknar än ger bort en del av sig för att bli räddad i sin helhet.

Jaha och vart vill jag komma med detta nu?

*kliar mig i tinningen*

Jo alltså, anekdoten om hodjan och mullan har inget mer med mina tankar att göra annat än att den handlar om att ge och ta. Har tänkt lite på det under min blogg- och skapandedetox nu de senaste veckorna. För att kunna skapa, att kunna ge, måste man hämta energin och kunskapen någonstans ifrån. På samma sätt som det inte går att laga nya fantasifulla maträtter utan att då och då låta bli köket och låta någon annan vidga ens vyer och bjuda en på nya maträtter – på samma sätt är det med det kreativa skapandet. Man kan inte bara skapa, skapa, skapa. Ibland måste man lägga sitt egoskapande åt sidan och låta sig matas med ny information och nya insikter istället. Jo till och med passivt, jo till och med utan någon vidare fundering. Och under den senaste tiden, åh som jag har tagit. Jag har knappt lagat några egna luncher. Jag har knappt fotograferat – jag har njutit av Jonas (och de andra duktigas) fantastiska foto istället. Jag har knappt skrivit – istället har jag börjat suga i mig böcker igen. Jag har inte engagerat mig, jag har inte lett. Jag har tittat på och cyklat med. Jag har låtit mig ta emot utan en uns av dåligt samvete över att själv inte skapa något. Jag har till och med tävlat episka tävlingar utan att varken pre- eller efterblogga!

Och så har jag sett en mulåsna, med de största vackraste ögonen på hela djurplaneneten. Samma åsna som Valle kör jämte här i Martins video, under vår Sa Calobra-tur.

Rörigt inlägg, jag vet.

Jag är ingen snål mulla från en skälmsk saga, jag vet när räcka ut handen. Jag vet när att ge. Jag vet när att skapa. Jag vet när visa tacksamhet. Men fan så befriande skönt att bara ta emot ibland. Fyllas upp, fyllas på. Så att ens framtida skapande och givande utvidgas till mer än navelskådning, för hur djupt man än gräver inom sig så når man till slut sin egen botten. Och vem vill ha den tveksamma äran att drunkna i ett grunt vattendrag?

Puss och en låt om att simma på er.

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.